Tänkte ge mig på “365 foton 2010″
Tycker twitter är roligt, ibland kan det tyckas att det babblas en massa onödigheter, men mellan det trevliga småpratet så dyker det upp lite spännande saker. Det är såna saker som jag antagligen inte skulle stött på, om jag skulle avstå från att twittra.
Idag skrev t ex @citronodlingen “365 foton på ett år: Första bilden http://bit.ly/83vghR ” och naturligtvis var jag tvungen att kolla, jag är så barnsligt förtjust i fotografier. Jag hamnade på hennes trevliga blogg, Livet på Citronodlingen.
Det visade sig att hon är med i en slags fototävling, 365 foton 2010.
Sagt och gjort, nu tänkte jag helt sonika ta och anmäla mig själv, kan bli till lite inspiraton för att dels fotografera och dels även för att få igång denna nästan utdöda blogg
“Tal till Setteman på 65-årsdagen 11.10.1950″
Idag har jag rotat runt bland papper, jag letar efter journalen som skrevs då min dotter föddes. Jag hittade den inte. Däremot så hittade jag något helt annat.
Min mamman gick på Poppius journalistskoladå hon var drygt 20 år.
Hon blev god vän med Set och Goll (Goll hette egentligen Ebba). Set Poppius var grundaren av skolan. Jag träffade dem ofta som liten och eftersom de då de bodde precis predvid min skola, hände det att jag gick upp och hälsade på. De var otroligt snälla och rara.
Nu bland alla papper som jag sparat från min mamma, hittade jag idag Golls tal till “Setteman” då han fyllde 65 år. En väldigt vackert tal tycker jag och eftersom det är 59 år sen och att jag har svårt att tänka mig att Set eller Goll skulle ha något emot det, så skriver jag ner hela talet här.
Läs och njut!
Tal till Setteman på 65-årsdagen 11.10.1950
Ord blir alltför små och alltför tomma
så jag tar till hjälp en blomsterkrans.
Här är romantikens blåa blomma,
som förlänar livet sagans glans.
Här är Kaerlighedens röda rosor,
som har trivts så bra i vår rabatt.
Kanske för de sluppit hårda glosor
och fått dagg av gråt och sol och skratt.
Trofasthetens torra eterneller
är ju inte blommor à la mode.
Nån lyster har de inte heller,
men de spirat upp ur ädel sådd.
Tacksamhetens skimrande cyklamen
av din godhet ständig näring fått.
Om det fanns i hänsyn en examen
skulle du den klara mer än flott.
Med vad ser jag? Allra längst härinne
döljer sig en ljuv förgätmigej,
blek och charmfull som ett ungdomsminne.
Jag vill bara säja – den är ej från mej.
Må så blomstern kring din kära panna
ge ditt unga gamla hjärta tröst.
Mycket har förgått, men mycket än skall stanna
och förgylla din silverhöst.
Här hittar du kanske andra som skrivit om: poppius journalistskola, Set Poppius, Ebba “Goll” Poppius, 65-års tal
Ledning och styrning det viktigaste för en bra skola
Igår på DN debatt Carin Jämtin gruppledare för socialdemokraterna i Stockholms stad om att kapitalisterna inte ska få tjäna pengar på offentlig vård och omsorg och idag skriver sex stycken socialdemokratiska kommunpolitiker från Stockholms län om att vi måste sluta motarbeta friskolorna.
I grunden är jag emot att “kapitalister” ska få göra vinster på offentlig finansierad verksamhet och lägga pengarna “egen ficka” dvs bli rika på “mina skattepengar”.
Det som gör det hela så problematiskt är människors olika drivkrafter, vissa drivs av en inre övertygelse andra av pengar (och så en hel del andra krafter) samt samhällets icke oändliga resurser.
Visst finns det både bra och dåliga skolor (och vårdinrättningar med för den delen) drivna i offentlig regi, precis som det finns bra och dåliga icke offentligt drivna.
Att resurserna ska fördelas efter behov helt klart och friskolor ska ha samma krav och villkor som de offentligt drivna. Dessutom inte minst viktigt, ska friskolorna vara öppna för insyn. Dvs de företag/organisationer/kooperativ etc som drivs med offentliga medel, ska omfattas av offentlighetsprincipen och dess regeleverk även de, utan undantag.
Tror inte att resurserna alltid är det största problemet (även om även det naturligtvis är av central betydelse) utan det är styrningen och ledningen av våra skolor.
Skolor ska inte heller få privatiseras för sakens skull, i tron att privata driftsformer alltid är bättre, för så är det absolut inte. Det finns även de som arbetar inom den kommunala skolan som tycker att de drunknar i administrativa pålagor, byråkrati och segdragna beslutsgångar, vilket gör att personal hellre jobbar i en friskola därför att där slippa alla pålagor. Finns det några lösningar inom den kommunala skolan för att förenkla?
Jag tycker dock att det mest är intressanta är hur ska vi gå tillväga för att få skolledningar att driva och utveckla våra skolor enligt de övergripande mål som politikerna beslutar om och hur ska kvalitétskontroll och uppföljning ske? Det är ändå ledningen för en skola som sätter dess prägel och i allra högsta grad avgör om det är en bra eller dålig skola.
Eftersom jag inte tror att mer resurser automatiskt ger en bättre skola, utan att det är styrning och ledning av skolorna som är det mest centrala, så är frågan, vilka olika åtgärder behöver göras för att få de bästa skolledningarna? (Och dessutom klara av att behålla dem.) För jag tror att det är nyckeln till att få de bästa skolorna.
Spännande är, att det inte finns bara ett svar på frågan eftersom vi alla har olika drivkrafter inom oss.
Läs även andra bloggares åsikter om friskolor, skolpolitik, driftsformer, kommuner, privatiseringar, målstyrning, kvalitétsuppföljning
I S:t Petersburg mötte jag Neva och Gorbatjov

DN skriver idag om S:t Petersburg, en av mina favorit städer. Första gången jag var där, 1980 så hette staden Leningrad, och det var en skolresa dit för de som läste ryska. Jag läste inte ryska, men jag lyckades pga att det inte blivit någon ryska grupp i min årskull och jag redan anmält mig till resan, få stipendium. (Fick året därpå även stipendium för att åka till Paris.)
På många sätt en fantastisk resa, en reseledare som var några år äldre, höll oss inte riktigt reda på oss. En av nätterna var vi ute och festade. När vi sen skulle ta oss tillbaka mitt i natten till hotellet så gick det inte. Alla broarna över Neva var uppfällda. Vi fick vandra omkring kanske i en timme innan vi kom över bron med en taxi.
Sen dess har jag varit många gånger i S:t Petersburg. I mitten på 1990-talet var det ingen rolig stad att besöka, det gick inte att gå på gatorna hur som helst och restaurangerna vi besökte tog bara emot förbeställningar och dörrarna var låsta. Det var vakter med skyddsvästar i stort sett i varje gathörn.
Den senaste gången jag var där, för ett par år sen, så var S:t Petersburg som vilken stad som helst att vandra runt i.
En av gångerna, tror det var den tredje gången besöket, jag hade då inte besökt staden på ett antal år. Jag landade på flygplatsen och fick vänta 2½ timme innan jag kom igenom passkontrollen. Den förbeställda taxibilen väntade. Han körde mig till den konferens jag skulle besöka och lämnade av mig vid Mariinskijteater. Där stod jag, såg ingen konferens, hade heller inget telefonnummer till dem jag skulle träffa. Efter några minuter dök taxichauffören upp, han insåg att han måste ha fått fel plats vid beställningen. Det var till Mariinskijpalatas jag skulle till. Han fick bra med dricks.
Trots att jag har många minnen från resorna dit, är kanske ändå den starkaste minnet, den gången jag träffade Michail Gorbatjov, han var verkligen trevlig och vi samtalade bland annat om hans tid i Komsomol och en hel del annat, Marina till höger på bilden nedan var vår tolk (henne kan jag varmt rekommendera), jag läste aldrig någon ryska.

















