Trygghet lika med meningslöshet?
Fick inte kaffet i halsen, men blev oerhört beklämd av det jag idag läste på DN debatt . David Eberhard, (överläkare i psykiatri vid Stockholms läns psykiatriska akutmottagning, sektionschef akutsektionen Norra Stockholms psykiatri), ondgör sig över att vi svenskar är trygghetsnarkomaner.
Visst, han tycker inte det är fel att värna medborgarna, men tycker att det måste finnas proportioner. Som exempel tar han upp kravet på bilbälte, cykelhjälmstvång och rökförbudet på restauranger, då det vi egentligen behöver är “arbete, husrum och kärlek”.
Han tycker att “samhället strävar inte längre efter att alla ska få samma chans, utan efter att alla är lika.”
Eftersom jag inte steppat omkring i David Eberhards tofflor så kan jag inte veta i vilken värld han lever i. Men att hävda att tävlingshungrande barnen inte längre tävlar, får mig att undra var Eberhard får sina intryck ifrån. Det är ju ett ständigt tävlande. Betygshets i skolan, på fotbollsplanen och i ishockeyrinken, faktiskt nästan överallt får människors tävlingslusta utlopp, vare sig den är befogad eller skapad.
Inte är det så att samhället tagit bort människors tävlingsinstinkter, tvärtom, det blir nästan för mycket ibland. Eftersom jag lever i värld med tonåringar, så ser jag hur det tävlas dagligen och stundligen på en mängd olika områden.
En sak håller jag dock med honom om, att de som kommer som flyktingar till Sverige och stannar behöver ett arbete. Men om de nu inte får något jobb pga av språk, hudfärg, fel namn, att det inte finns några jobb etc, ska vi då inte ta hand om dem utan låta de om kommer till vårt land leta efter mat och bo i skogen?
Till David Eberhard skulle jag dock vilja säga, med tanke på att du har ett så viktigt arbete inom psykiatrisektorn, se till att skapa trygghet för alla de barn och ungdomar, vars föräldrar har diagnoser som manodepressivitet, schizofreni, etc eller är gravt alkoholiserade. Det finns många förvirrade “små” själar som behöver få trygghet och att någon talar om för dem vad som är upp och ner, för att hjälpa dem att landa stadigt och tryggt på sina fötter. För dem är trygghet allt annat än lika med meningslöshet.
Den debatten är nog lite nattstånden. Minst 20 – 30 år för gammal.
Att vissa har ett för stort kontrollbehov kan jag hålla med om, men då handlar det mest om politiker, maktmänniskor och auktoritetspersoner som exempelvis överläkare. Många blir frustrerade när det inte kan kontrollera allt och alla, t ex inte bota alla sjukdomar, och försöker då skuldbelägga andra i stället.
Det är precis vad D Eberhard gör. När han skriver nedlåtande om sjuka människor som har kronisk smärta så förstår jag att han inte förstår ett dugg.
Men hans artikel passar i DN. Inte första gången som man läser sånt trams på DN Debatt.
Han kanske lider av klaustrofobi när han måste ha bilbältet på sig. Eller att han inte längre får röka på restauranger.
Själv är jag glad att bilbältet räddar så många liv och att miljön på restauranger blivit mycket bättre.
Tycker dessutom att det är bra om det brakar åt helvete, att man får en andra chans.
Stackars David Eberhard, det är inte lätt att arbeta inom psykiatrin.
Vad gäller DN blir den bara värre och värre
Bra rutet.
http://karinlangstromvinge.blogspot.com/2005/09/usch-fr-cyniska-psykchefer.html
Jag skrev en kommentar här också. Suck!
http://zyrenna.webblogg.se/110905160037_i_trygghetens_sverige_ska_det_of.html?cache=469CED14D2D833D80E861F665BED11A7#comment
Jag tror att de som läser artikeln ser olika saker framför sig.
Den är provocerande, men jag tycker den är bra som debattunderlag. Just för att den faktiskt också går att tolka på flera sätt.
Det går ibland väldigt snabbt att få en “sjukdomsstämpel”. Men jag undrar om det alltid är så bra att sedan leva med och i den sjukdomen, som man själv t ex är tveksam till.
Det är sant Åsa, vi läser artikeln olika. Och visst är det så att det finns de som får en alltför snabb diagnos.
Därför borde kanske David Eberhard få mer resurser så att läkarna kan få mer tid och kunskap.
Om det nu är så att det är för lätt att få en diagnos, så beror det väl ändå inte på att vi måste använda bilbälte, eller att vi sätter på ungarna hjälmar.
I min verklighet finns det dessutom många som skulle velat ha en diagnos som inte fått det.
Eberhard vill säkert provocera men jag har svårt att se vad det är han vill för han blandar ihop så många olika saker.
Min erfarenhet är att det inte alls är lätt att få en diagnos, speciellt för krämpor som inte syns på röntgen eller i ett blodprov. Åsa, gå in på http://www.smartguiden.se och läs lite i forumet där.
Vid långvarig värk så är det faktiskt viktigt att få snabb diagnos och behandling. Annars lever smärtan sitt eget liv och blir hopplös att behandla. Nervsystemet blir överkänsligt. Och kvinnor är känsligare än män.
Tyvärr försvinner inte bara smärta för att man inte låtsas om den. Det finns massor med smärtforskning som bekräftar detta. Men många okunniga läkare och debattörer sprider fortfarande myter att det är inbillning, attitydproblem, att folk simulerar, fuskar eller att det handlar om “kultursjukdomar”.
Att vanliga människor är okunniga kan man förstå, men när doktorer och experter skriver smörja i DN så finns anledning att reagera. Eberhard är tyvärr inte ensam om att som läkare sprida fördomar och villfarelser.
Hannelore -
Hur människans tanke och känsloliv är sammankopplat med hennes kropp är nog ett av de mest spännande områdena för läkarvetenskapen att angripa i framtiden. Framför allt för att vi vet löjligt lite. Däremot finns många som har djupt kända åsikter i frågan – David E och du verkar vara två sådana.
Vad jag kan säga – utifrån ett filosofiskt perspektiv – är att det går utmärkt att konstatera att en sjukdom är psykosomatisk, kulturbunden eller kopplad till bärarens attityder utan att hävda att bäraren “simulerar”. Däremot kan behandlingen som borde följa på diagnosen bli en helt annan än vad som brukar bli resultatet när symptomen skuffas in i den gängse skolmedicinen.
Från mitt perspektiv är den attityd jag tycker mig se i ditt inlägg ganska farlig. En person som får en astmaattack av psykiska skäl löper precis lika stora risker som en som får den av medicinska. Men törs man inte se skillnaden i orsaker så kommer man att misslyckas med behandlingen. Då blir omtanken som man visade genom att inte vilja lägga på en diagnos som kunde riskera att någon kände sig som simulant djupt missriktad.
Nu tror jag du missförstår mig, Simon. Jag tycker själv att skolmedicinen borde vara mer öppen för andra behandlingsalternativ och uteslutar inte alls att astma och andra “fysiska” diagnoser kan ha psykiska orsaker. Det handlar inte om det.
Men Eberhard skrev lite föraktfullt om “påklistrade” diagnoser utan att förklara närmare vad han menar. Och utan att förstå att han kanske kränker människor som inte alls känner sig så trygga som han och inte får den hjälp de behöver.
Hannelore -
Det glädjer mig om jag missförstod dig. Jag är nämligen övertgad om att den uppdelning mellan kropp och själ som genomsyrat moderniteten har orsakat en hel del elände inom medicinen. Och eftersom kroppsaspekterna är så övervärderade hamnar man lätt i ett läge där psykiskt kopplade problem bortförklaras och feldiagnostiseras. På grund av att de är mer skuldbelagda och dessutom gör det svårare att komma i åtnjutande av t.ex. Försäkringskassans pengar.
Jag håller med, jag skulle önska att kropp och själ fick höra samman.
) om inte många läkare är rädda för att ställa de svåra frågorna. Det är svårt att veta vad man får för svar och hur man ska hantera det. Bättre att lyssna på lungorna och ta ett blodprov, då är man som läkare inte inne på minerad mark.
Ibland undrar jag (om jag får lov att psykologisera en smula
Enklast av allt är skriva ut SSRI! Eller Benso. Sånt får en del människor värk av med tiden dessutom, och då måste det ju vara inbillning om en läkare har skrivit ut det!!
Fast det är ju inte betygshets i skolan längr. Inte förrän man kommer upp i nian. Innan dess ska ingen få känna sig betygssatt, ifrågasatt, sämre eller bättre. Det enda område man får tävla i i detta jämlika land är idrott (vilket intrssant nog är just de två andra områden du nämner). Annars får vi aldrig tävla. Och jag, som har två småbarn som inte börjat skolan än, ser hur dess ungar tävlar oavbrutet. Om att först få på sig kläder, först borsta tänder, först äta upp, komma först till bilen osv. Men det är en lustfylld tävlan (utom just när den ena blir grinig över att ha kommit sist). Ingen av dem går och känner sig dålig resten av dagen.
Jag tror att tävlandet är sunt. Det får oss att sträva efter ständig förbättring. Problemet ligger i hur man hanterar förluster. Vi har en tendens att betrakta dem som nederlag. Något som sitter i länge, länge. Men om förluster i stället betraktades som något naturligt, något att dra lärdom av, en del av livet så skulle tävlandet inte bli så himla allvarligt längre.
David Eberhard har helt klart en poäng. Faktum är att innan jag hörde talas om hans bok hade jag allt mer börjat tänka på Sverige som ett land i behov av onödigt mycket trygghet. Jag ser en hel familj med cykelhjälmar, trots att det inte är farligare att cykla nu än förr, och inte så farligt överhuvudtaget. Jag ser tidningsartiklar om hur “farligt” det är att arbeta i trädgården, för att några skadat sig – och då menar jag inte kvällstidningarnas överdrivna löpsedlar. Jag ser tv-inslag om att det är farligt för barn att leka på bondgårdar, för att något barn skadat sig, vilket är helt normalt att barn gör. Allt är farligare, trots att det inte är det. Vilket får till följd att vi blir allt mer oroliga, helt i onödan. Vi vågar inte längre ta risker utan att fundera på allt som kan gå fel, oavsett hur liten risken är. Jag håller med David Eberhard om att barnen som växer upp nu kommer att bli riktiga veklingar som inte lärt sig hantera motgångar, som inte fått skrubbsår, som aldrig vrickat foten – bara för att deras föräldrar är överdrivet överbeskyddande.
Eberhard har helt rätt i mångt och mycket, min ungdom var under 40 och 50-talet och vår trygghet var i tron på en framtid, idag har den i stora delar försvunnit, men inte att förglömma, Guds ordet präglade starkt det uppväxande släktet.
Någon radio, tv, toalett, centralvärme, egna rum och egna sängar var inte att tänka på, det var dagen för de flesta familjer, syskonbädd rådde, leksaker fick vi snickra till själva, hemläxor var obligatoriskt, respekt för de äldre och lärarna i skolan, papporna ute i arbetet och mammorna hemma /de var vår trygghet/ det första då man kom från skolan var mamma hemma, då var allt frid och fröjd, liv och död gick hand i hand.
Idag med söndertrasade familjer och mammor och pappor hit och dit och människor som inte vågar vara sig själva utan lever i en drömvärld så är det inte underligt att människor är otrygga, alla skall förverkliga sig själv, men glömmer att leva. Det visades ett djurprogram om en utter som levt i fångenskap och då de klippte upp stängslet för att få uttern att bege sig till sin rätta miljö, så vägrade den, den hade blivit präglat av en falsk trygghet, som tyvärr alltför många människor i dag lever med.
Man måste ha en tro på framtiden och inse att tryggheten skapas av en tro på ens egna resurser och en tro på en framtid, samhällets omsorger om den enskilda individen kväver henne sakta men säkert. Hur tror man att människorna som levde för flera hundra år sedan hade kunnat driva utvecklingen framåt, de fick kämpa varje dag för överlevnad, men så levde de också, idag är människor i mångt och mycket Zombier i sin strävan efter det perfekta livet.
Det är verkligen uppfriskande att sådana som David Eberhard rör om lite i grytan, det behövs verkligen, för en regering är det utmärkt att behålla sin makt om de kan få folket invaggad i en falsk trygghet, så har den tidigare regeringen agerat, människorna blir som uttern, därför måste man med tvång tvinga den ut i verkligeheten, annars dör den en inre plågsma död.
Människan utan tro och utan den helige Ande låter sig styras endast av mänskliga krafter, förr så var Guds Ordet rättesnöret, idag är det staten som David Eberhard skriver om.
Ty utan tro åkallar den ej Gud, väntar intet gott av Gud, och bär ej korset med tålamod, utan begär hjälp av människor och förtröstar på mänskligt bistånd. Så härska i hjärtat allsköns begär och mänsklig klokskap, när tron och förtröstan på Gud saknas. Därför säger också Kristus: Mig förutan kunnen I intet göra. Joh.15. Och kyrkan sjunger:
Om ej av din Andes fläkt
Liv hos människan blir väckt,
Intet gott hos henne är.
Hur var det förr i tiden tror ni, ja, liv och död gick hand i hand, det var en naturlig del av livet, det fanns inga skyddsbariärer, ingen stat som pekade med pekpinnen och sade det och det får du inte göra, det är farligt, nej folk hade en stark Guds Tro och en tro på en framtid.
Hur är det idag, varuhusen och aktiemarknaden är dagens Gudar, och denna evinnerliga jakt på en materiell lycka tenderar att förstöra vår planet, och våra barnbarn kommer att fråga vilka barbarer som gjorde detta. Människan vågar inte vara sig själv, hon skall vara en annan, och går miste om själva livet, förr fick folk arbeta från tidiga morgon till sena kvällen utan en massa förbud, idag skall de arbeta så lite som möjligt och förbruka så mycket som möjligt, men så ser vi också tillståndet i vårt land och världen i övrigt.
Arbete befrämjar hälsa och välstånd och skingrar dystra tankar och görs det dessutom i Tro så är de inför Gud behagliga. Det levande Guds Ordet måste predikas i Kyrkorna, vilket idag tyvärr inte är fallet, och väcka människorna från deras törnrosasömn innan det är försent, det ligger en tung börda på Guds ords förkunnare, en dag skall de göra räkenskap inför Kristi domstol.