Inte är det synd om mig
En del av mina vänner tycker synd om mig då behöver jobba en lördag. Men då har de aldrig varit på besök hos s-föreningen i Gamla stan.
Igår var jag där, inbjuden att sitta ordförande på deras årsmöte. Cirka 40 medlemmar var där, en lördag förmiddag.
I vanliga fall har de sina möten förlagda till tisdagar, då kommer det inte bara medlemmar utan även väldigt många som är intresserade av att få ta del av s-föreningens intressanta öppna möten. I 13 år har tisdagsverksamheten på Själagårdsgatan 13 varit igång.
För ett antal år sen, kom föreningen på besök hos mig på landet. En vacker dag i maj då 35 personer satt i min trädgård och drack kaffe. De hade själva med sig hembakat tillbehör. Föreningen brukar ibland göra utflykter till Sorunda med buss och det passade utmärkt att de kom förbi (det kan tilläggas att besöket var planerat).
Igår bjöds på en tre-rätters lunch, Per Hansson var ansvarig och han hade lagat till ett kött som var otroligt gott. Måste påminna honom om receptet.
Som tack för min insats fick jag en binge stora vackra sammetsrosor.
Tänk vilken tur jag har 
Inte är det synd om mig, tvärtom, det är synd om alla de som inte får uppleva dessa stunder med underbart engagerade människor.
