Lena Dahlström i ord och bild

Tänk vad många minnen jag har från Bommersvik, både roliga, mindre roliga och väldigt tråkiga.
Nu är jag på Bommersvik och minns den tiden då jag jobbade på SSU och jag var kursledare och bodde här veckovis. Tonårsdottern som från början var dryga året vägrade att gå på dagiset som fanns för ordinarie barn som bodde i trakten och för de barn som var tvungna att följa med sina föräldrar på kurs.
Hon satt med dag efter dag inne kurslokalen. På den tiden var hon ganska så lågmäld och störde inte nämnvärt, andra ungar sprang runt och klättrade på väggarna, min dotter ritade och la pussel eller sov, (det har gått över med en exponentialfaktor som ingen tidigare stött på, förutom sovandet).

Dagiset finns inte kvar och det är en hel del till som har försvunnit och annat har kommit till. Exempelvis så är sängarna nu bäddade, på “min tid” fick man bädda själv, då tänkte vi på som städade och deras ryggar, lättare att bädda en säng än 100. Alkoholen var alltid uppe till diskussion, ingen sådan fick förekomma i de gemensamma utrymmena. En gång fick en kille från Byggnads det riktigt hett om öronen, då han satt i bastun och drack starköl ur en burk. Bastuvärmen kändes sval i det sammanhanget. De som drack vin, öl och sprit till maten förpassades in i slutna rum. Nu finns det en bar i recepetionen och det är bara att beställa och sätta sig framför brasan.

Maten, den har förändrats och det till det bättre. Visst var den god förr i tiden, men nu är den fantastisk. Om jag skulle åka till en kursgård bara för matens skull, blir Bommersvik mitt favoritval.

Bommersvik är förändrat, inte till det bättre och inte till det sämre, bara annorlunda och fortfarande tycker jag väldigt mycket om att komma hit.

Här kan du läsa fler bloggar om: Bommersvik, kursgårdar, alkohol och tonårsdotter