Taxar, kärlek och sorg
Så heter den senaste boken som Yrsa Stenius skrivit. Fick boken av Lena T i avskedsgåva då jag slutade på arbetarekommun. Nu under julledigheten har jag läst klart den. Jag började redan då jag fick den i min hand, men efter tre sidor slutade jag, vid det tillfället kändes den för sorglig. Hennes älskade tax Index hade förstorat hjärta och skulle inte leva så länge till.
Min första tax Largo, dog tio år gammal. Han bodde då hos en fosterfamilj, eftersom mamma inte var kapabel att ta hand om honom och jag hade inte tid. Jag var 20 år och mitt uppe i livet. Largo var mycket älskad och omtyckt.
Index var den enda hantax av fem taxar som Yrsa haft (åtminstone när boken skrevs) och det var han som kommit att betyda mest (hittills). Skulle kunna ge mig på en utläggning om hur det kan komma sig, men jag avstår eftersom jag har bara haft två, Largo och Allan, båda hanar, den första en riktig alfahane och den andre inte speciellt kaxig utan snarare lite undergiven. Jag vet inte varför det blivit så, kanske för att jag blivit avrådd från att skaffa mig en taxtik, därför att de kan vara lite kinkiga, åtminstone när de löper.
Largo var enormt stor och ståtligt, snäll och from som ett lamm, det var ändå han som styrde och ställde i vår familj. Min mamma for som en vante efter den 15 kilo tunga taxen. Han hade inte ett uns fett på kroppen och inte lilla mamma heller, hon var väldigt liten och tunn, vilket gjorde att hon inte riktigt orkade stå emot. Han skällde dessutom på allt och alla, vilket var ganska så irriterande eftersom lägenheten låg bredvid hissen och så fort den satte igång, då skällde Largo.
När vi köpte Allan så var det en dvärg- eller liten normaltax vi valde. Nu är han inte riktigt lika stor som giganten Largo, men nästan, så inte blev det någon liten Paris Hilton tax som vi tänkt oss.
Jag minns de gånger då Largo låg i min säng, sovandes tätt intill. När jag tyckte att jag fick för liten plats, eftersom han hela tiden kom närmare och närmare, så föste jag iväg honom och då morrade han dovt. Allan morrar aldrig åt mig, det törs han inte. Åt andra kan han göra markeringar om det är något som inte är bra eller att han vill ha sitt ben ifred, men det är väldigt väldigt sällan. Han skäller inte heller så ofta, mer än det rena glädjeylandet när han möter de han tycker om och om han har det tråkigt.
Yrsa beskriver de olika temparementen och läggningar som hennes taxar haft och jag inser att Allan inte är som alla andra. Det säger älsklingsmoster, att det har hon sagt hela tiden. Allan är nästan alltid glad, skulle tro att han är det även när han sover och man hör honom gläfsa. Den enda gång han var riktigt deppig var när han hade noskvalster och inte kände några dofter. När han tycker att han vill ha uppmärksamhet då jag sitter vid datorn, tränger han sig på och lägger sig på tangentbordet viftandes på svansen. Precis som Largo så älskar han mat, lämnar aldrig något kvar i skålen.
När jag läser boken så känner jag att det som är gemensamt med Yrsa är kärleken till taxar, i övrigt hittar jag inte så många samhörighetskänslor, vi är från två olika världar även om vi nu bara har Hammarbysjö mellan oss. Men det betyder inte att jag sträckläste boken och att jag tyckte väldigt mycket om den.
Allan har sin egen blogg, han skriver oftare än jag, men så tycker han att det är lite roligare än vad jag gör just nu.
Här hittar du andra bloggar om: Yrsta Stenius, taxar, tigertaxen Allan, Taxar kärlek och sorg och Allan
