Att inte hinna säga hej då
Imorse då jag gick ut med Allan, passade jag på att köpa DN. Jag har ingen morgontidning, tycker det räcker bra med att läsa nyheterna på nätet och till vardags finns tidningarna på jobbet.
När jag läst igenom tidningen kom jag till dödsannonserna och ser en stor dödsruna över Bengt. I mitt politiska liv, har det funnits och finns många som har haft stor betydelse för mig, Bengt var en av dem.
Det hände ofta att vi tyckte olika och jag tvingades fundera och argumentera. Att vara politiskt engagerad är att möta och mäta sig med andras tyckanden och tänkanden, av många blir man dömd, men det blev jag aldrig av Bengt. Han var alltid hjärtlig och det kändes alltid tryggt att dryfta tankar som inte alltid var färdigtänkta utan att bli stämplad som vänster eller höger sosse.
Bengt hade ett långt förflutet i partiet och det var när han var ordförande i pensionärsutskottet och adjungerad till arbetarekommuns styrelse, vilket även jag var som biträdande kommunsekreterare, som jag ofta träffade honom och fick förmånen inte bara att diskutera, utan även ta del av hans erfarenheter.
Jag hade gärna sagt hej då till Bengt en sista gång innan han gick bort. Nu blev det inte så och livet går vidare om än lite tommare. Sänder en varm tanke till hans familj och med tanke på den saknad jag kände då jag läste runan, måste det vara en oändlig sorg för dem att Bengt inte längre finns.
