Lena Dahlström i ord och bild

Allan är helt hopplös, han vill bara umgås med grannens hund och göra barn. Våra promenader är inte längre vad de varit. Jag får dra honom fram på vägarna och det är i längden väldigt tröttsamt.

Så idag tänkte jag, vi tar bilen och åker iväg (inte vidare miljövänligt även om jag kör på etanol) och åker till Fjärilsstigen i Stora Vika.

Stora Vika är ett fascinerande ställe, det lilla samhället byggdes upp i samband med att man började bryta kalksten för att kunna tillverka cement.

Nu har Naturskyddsföreningen i Nynäshamn, tillsammans med kommunen och om jag förstått det hela rätt, även bolaget som nu äger området, gjort iordning en alldeles speciell fjärilsstig.

Det tar bara några minuter att åka dit och det är både ett väldigt vackert ställe, samtidigt som det är underligt och stundtals gör det ont i en, när man ser vilket sår kalkbrottet har orsakat i naturen. 1200 ton kalk per dag, bröt man under den mest produktiva perioden.

Det är hela tiden en massa varningsmärken om att det är stup och att man inte får gå nära kalkbrottet (det är ett stängsel längst hela vägen), men när vi väl gått runt den tre kilometer långa stigen och är på väg tillbaka, då ser vi ytterligaren en mängd varningsmärken och undrar vad det egentligen är som gäller.

Vägen kantas av en mängd informationstavlor som är väldigt informativa och handlar om både fjärilar och hur det gick till på den tiden man började med cementtillverkningen. Redan på stenåldern fanns det bosättningar i området.

Sen helt huxflux och utan att riktigt se något sammanhang, så dyker en grind upp. Vi förstod inte riktigt varför, kanske är det genom den man går för att ta sig ett dopp, en sjö vid sidan av kalkbrottet. Den påminde mig lite om böckerna om Narnia, där en lyktstolpe har en central roll när barnen går mellan de olika världarna. Fantasierna sätter fart i mitt huvud om vad som kan tänkas hända om man öppnar grinden och går över på andra sidan. En annan dag ska jag pröva.

Tråkigt att det dessutom finns en del byggnader som förfallit och som inte är vidare vackra, även om jag fascineras av dem. Det finns en viss spänning i gamla fabriksbyggnader (eller som i detta fall silosar).

Det var en trevlig utflykt och en alldels lagom lång sträcka att gå. Det tråkigaste, om man nu ska ha något att gnälla på, var att vi såg inte en endaste fjäril.

Här kan du läsa andra bloggar om: fjärilar, Stora Vika, Nynäshamn, cementtillverkning, kalkstensbrott, grindar