Lena Dahlström i ord och bild

På den numera tjugoåringens, Allans och min roadtrip besökte vi gamla vänner i en stad söderöver. Det var ett väldigt kärt återseende. Niklas och jag jobbade ihop i början på 90-talet och våra familjer umgicks flitigt privat. Hans fru har varit i Stockholm och hälsat på ett par gånger det senaste året. (Lite roligt att det var via bloggen vi åter fick kontakt )

På kvällen satt vi tillsammans med ytterligare några vänner (bror, pappa och han med den “snygga” tatueringen som ni ser längst ner) som jag, eftersom det gått så himla många år, inte från början kände igen. Lite fick jag allt bra skämmas. men det gick tack och lov över. Tjugoåringen kände inte igen någon, hon var cirka fyra år då de senast sågs.

Att sitta tillsammans med fem skånsktalande vänner var som att slungas bakåt i tiden när jag var liten. Då på den tiden, runt bordet hos farmor satt min pappa och hans syskon. Det var inte bara dialekten som framkallade minnena, utan även sättet att diskutera på, alla satt inne med sanningen och befann sig i den verkliga verkligheten, så typiskt skåningar (tjoff tjoff).

Hos farmor Alli i Stora Harrie höjdes dock rösterna vanligtvis till höga nivåer och ibland blev jag rädd då jag trodde de var arga och att bröderna skulle klå upp varandra. Så var det inte nu, istället var det snarare ett trivsamt och vänligt gnabbande.

Så säger min dotter helt plötsligt, -”Jag förstår inte ett ord av vad ni säger.”
Hon fick utstå en lektion i det skånska språkbruket och till allas stora förtjusning så hade hon inte många rätt.

Jag måste säga att jag tycker mina vänner är fantastiska. Inte bara det att jag ringde kvällen innan och frågade om det gick bra att vi kom och sov över, utan för att de orkat klara av så mycket tillsammans.
Läs Niklas blogg “en spelberoendes tankar och funderingar”.
Dessutom har han återupptagit skrivandet av sina memoarer.

Att hamna i ett beroende är enkelt och kan hända vem som helst, att klara av att bli “nykter” är desto svårare.

Nu hoppas jag bara att de snart kommer till Stockholm och hälsar på.

Och till Mats vill jag bara säga: Vad tänkte du egentligen på när du gjorde denna tatuering?

Andra bloggar om: skåningar, minnen, spelmissbruk, roadtrip