Jag var förbjuden att bära palestinasjal

Läs med webReader

Snart är 2008 över och om några dagar kommer raketerna spraka i allsköns färger utanför mitt fönster. Jag är inte mycket för raketer, varken utanför mitt fönster eller någon annanstans.
Just nu, kan jag inte heller låta bli att tänka på Gaza och på de människor som nu befinner sig mitt i skräckens centrum. Det är då svårt att känna känna glädje då raketerna tjuter över sjön.

När jag i slutet på 70-talet satte på mig en palestinasjal, sa min pappa åt mig att ta av den. Han tom förbjöd mig att ha den på mig. Han reste mycket mellanöstern tillsammans med sina kameror och med sig hem hade han upplevelser som få vill ha. Min pappa sov dåligt månader efter dessa resor.
För honom symboliserade palestinasjalen galenskap, inte palestiniernas galenskap, utan den galenskap som kan utlösas då en människa inte kan hantera symboler som för dem står för något ont.
Pappa var rädd att jag skulle bli skadad om jag bar en palestinasjal.

Han kände med palestinierna, och menade att de var ett förtryckt folk och förtrycket föder våld. Den dagen förtrycket av palestinerna upphör, då kommer våldet att upphöra. Den dagen kanske jag kan glädjas åt nyårsfyrverkerierna då jag tittar ut genom mitt fönster.

Läs även andra bloggar om: , , , , ,

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • TwitThis
  • Google
  • del.icio.us
  • Tumblr
  • Pusha
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

One Comment

  1. Amanda says:

    Stig var en klok man!

Leave a Reply