Pappas brev från Iran, det var för 30 år sen.
Brev jag fick för 30 år sen, då min pappa fotograferade valet i Iran på uppdrag av Dagens Nyheter, jag har skrivit om det tidigare, men lägger in det igen. Årets val 2009, all gläjde och lycka innan valresultatet presenterades och nu så mycket sorg och oro.
Hej Lena
Jag hoppas att Du mår riktigt bra och har det gott. Här är det lugnt – i alla fall på ytan – vädret är fint så jag klagar inte.
Hoppas det klaffade med pengarna i garderoben. XX skulle ev sända hyran till dig också – han hade inga pengar när jag träffade honom och jag hade bråttom till flyget. Sätt in pengarna på din postsparbanksbok så har Du till hands när det verkligen behövs.
Vi har inte bestämt ännu när vi kommer hem, men i alla fall är vi kvar ännu en vecka.
Im0rgon är det “val” här så då blir det väl lite bråk och jobbigt, eftersom jag måste både framkalla kopiera och telefota själv.
Det man annars mest lägger märke till är alla småkillar. Det verkar vara mellanstadiegrabbar som skolkar från skolan, med automatvapen som dräller omkring – inte bara på gator och torg utan även inne i vestibulerna på lyxhotellen. Ibland tappar dom hela bössan men för det mesta är det bara ett magasin eller patronbälte som man hör smälla i golvet – som ofta på hotellen här är av marmor.
Tur att man har svenskt pass och inte amerikanskt -ryskt -engelskt för att inte tala om vilket hat man här har mot Egyptier och Israeler.
Igår var jag i Qom och såg Ayatollah Emam Khomeini som stod på tak – uthustak – och välsignade alla de tusentals människor som kommit dit för att få se honom. Utan att säga ett ord stod han där och höjde – och sänkte händerna över den jublande folkhopen. Själv stod jag på taket mittemot – endast en liten gränd emellan – och plåtade så när jag skulle upp på taket jublade alla och kanske det värsta en del tyckte mer om min kameror än om den store mannen och vände sig om och glanade upp i min kamera. Nu får ingen längre gå upp på det taket längre vilket den store “livvakten” med både pistol och automatbössa i fortsättningen kommer att se till. Men när jag skulle ner från taket låtsades jag bli rädd för höjden och visade detta med att darra på knäna – ett öronbedövande jubel utbröt när jag sedan hoppade ner.
Chauffören döpte mig sedan till Ayatollah Nilsson.
De skolkande mellanstadiepojkarna som inte drällde omkring med bössor roade sig med att skjuta prick på porträttet av förre Kungen och drottningen. Nåja bara med luftpistol förstås. Att man som kristen inte får gå in i den heliga moskén fick jag snabbt veta när jag vänligen men bestämt blev utkastad och man visade mig skylten där det stod att otrogna inte fick gå in ej heller fotografera.
Slut för idag Stor kram Pappa Stig
Läs även andra bloggare om: Iran, revolution, 1979
