Meningar utan mål, min väg till små lyckorus.

Läs med webReader

Det här är mitt bidrag till SSWC-boken lite sent inskickat, men ändå i en ganska så svår skrivkramp nedskrivet.

Att ha journalister till föräldrar, den ena skrivande och den andra fotograferande borde ha inneburit något positivt. Flera bekanta har gått samma väg som sina föräldrar och blivit duktiga inom samma profession. Men inte jag, mina föräldrar trodde på den negativa och kritiska pedagogiken. Istället för att ge beröm, fick jag alltid veta vilka fel jag gjorde och hur jag borde ha gjort istället. Jag kan inte minnas att någon av dem någonsin sa att något jag presterade var bra inom deras respektive områden.

Istället för att nära den dröm jag hade som femtonåring, att sitta i en röd stuga och skriva på en artikel till landsortstidningen, (på en grön Halda) och ha en fylld askkopp vid sidan, så blev det något helt annat. Det fick helt enkelt bli något som mina föräldrar inte hade någon kännedom om, fast det först efter några irrande och förvirrande år fyllda med mening, men utan några mål. Jag kunde i slutet av 90-talet kalla mig IT-ekonom efter några års studier på universitetet.

I slutet av 2004 så upptäckte vi bloggen, jag jobbade då som kanslichef på Socialdemokraterna i Stockholm. Den första bloggen vi fick till, var inte min egen, utan ett bygge som jag beställde åt Annika Billström, då socialdemokratiskt finansborgarråd i Stockholm. Hon blev en av de första, mer kända politiker som började blogga. Bloggen var kopplad till en wiki och väldigt snygg, men tekniskt komplicerad och jag förstod inte mycket av hur det hela fungerande. Insåg dock efteråt att jag lärt mig massor under den bloggresans gång.

Strax efter kom jag själv igång med egen blogg och efter mycket hjälp med tvärtänket med det egna domännamnet “lenaside.se”. Mitt syfte var inte att skriva om politik, jag ville dels öva mig på att skriva och dels träna på att låta andra läsa och bedöma det jag presterat i ord. Det var med en pirrande obehagskänsla jag satte igång och när jag sen klurade ut hur jag skulle få in mina digitala bilder på bloggen, började jag fotografera alltmer.

Publicerade det jag skrivit och fotograferat på bloggen bara för jag tyckte att det var roligt och med en känsla av mening men utan några som helst mål.

Stötte en dag ihop med @Nikkelin, Nikke Lindqvist, känt honom från tio-års ålder men bara utanför webben, att hitta honom där var rena lyckan. Nu hade jag någon att bildligt och bokstavligt talat hålla i handen då jag upptäckte livet utanför bloggeriet men på webben och som visste att jag inte var en stalker, utan bara påminde om en. Jag följde helt enkelt efter Nikke. Reggade konton på Jaiku och Bloggy, men fattade i ärlighetens namn inte så mycket av det hela. Nikke och hans vänner pratade om saker jag inte förstod mig på. Läste däremot flitigt hans blogginlägg på Nikke Index, bland annat om hur man fick till flickr-bildspel på bloggen och jag följde hans instruktioner och lyckades. Alla dessa många små saker att upptäcka och lära sig, var för mig något stort och gav titt som tätt små lyckorus.

En dag, via @andreaskarman ‘s blogg, hittade jag ett erbjudande om en WordPress utbildning för tjejer. Jag gjorde en försiktig anmälan till @skathi, Carina Nydén, som svarade att jag var varmt välkommen. Blev oerhört fascinerad över hur @skathi och @tesas, Therese Göterheim, ordnat en kurs på tre lördagar, få föreläsare, lokaler, mat och fika och det till en avgift av ”null”. Att sen tillsammans med de övriga deltagarna få bli en WPGirls, det kändes och känns fortfarande stort. Jag blev senare även imponerad av Geek Girl Meetup arrangemangen, så många oerhört duktiga kvinnor med en brinnande entusiasm. Sen har det rullat på, mycket mening men fortfarande utan några som helst mål.

Så exploderade Twitter och i och med det, så öppnades en ny värld. Har fått många nya vänner, som jag aldrig hade kunnat föreställa mig att jag skulle komma att få. Har fått så mycket ny kunskap och en sådan positiv feedback som jag aldrig vågat drömma om.

Jag har varit kursledare för Thomas Östros. Hört mig själv om och om igen på Ekot samma dag som påven dog då jag och dåvarande ordförande för kvinnodistriktet i Stockholm Maria Östberg Svanelind, kritiserat Feministas (och dessutom riskerade jag att stöta ihop med Marita Ulvskog, då jag satt i lokaler mittemot hennes). Kramat om Anna Lindh och berömt henne samma dag och ett par timmar innan hon blev mördad. Blivit kallad för politiskt patrask då jag ifrågasatt den i mitt tycke politiska mygelkulturen. Förhandlat lön med Bosse Ringholm och bett om att slippa ses på Finansdepartementet för att istället vara på min dåvarande hemmaplan ”Locum”. Skällt på Ibrahim Baylan då han petat på inspelningstekniken.

Ovan namedropping och vad jag gjort, tar mig åter till mina föräldrar. De gav mig ett ganska så uselt självförtroende vad gäller det skrivna ordet och det där med bilder, men istället så gav de mig, konstigt nog och utan att tänka på det något helt annat, en hyfsat bra självkänsla. Trots att det jag skrev eller fotograferade aldrig dög, så älskade de mig, det behövde jag aldrig tvivla en sekund på, mina prestationer var mao inte så viktiga. Och det har gett mig en hel del mod att våga, för det gör inget att misslyckas.

Kanske är det därför jag har funnit många meningar med livet men aldrig några mål. Hoppas att den dagen aldrig kommer då de mål, (som jag förvisso inte har riktigt koll på vilka de är), blir uppfyllda. Somliga säger att de inte vill dö nyfikna. För mig är det lusten som nyfikenheten ger, själva förutsättningen för att uppleva lycka och det är en av de viktigaste drivkrafterna i livet.

Om några dagar ska jag åka twitterbuss till Blekinge, Tjärö och till SSWC och jag ska bo i samma rum som @BritStakston, det hade inte hänt om jag inte vågat fråga om hon ville dela rum med mig, risken hade varit att hon sagt nej. Men nu sa hon ja och tänk vad kul det ska bli, även om det inte lär bli många timmars tillbringande i det rummet.

Det känns så stort och det ska bli helroligt att få tillbringa en helg med så många, som har så mycket att dela med sig av och som kan så mycket. Själv tycker jag nog inte att jag har så mycket att komma med, mer än med mig själv och med känsla av att det är helt okej, att det är så.

/@lenaside

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • TwitThis
  • Google
  • del.icio.us
  • Tumblr
  • Pusha
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

One Comment

  1. [...] Meningar utan mål, min väg till små lyckorus (av @lenaside) [...]

Leave a Reply