Det var för drygt ett år sen jag bestämde mig, att göra något åt vikten. Under en relativt sett lång tid, hade kilon lagts på kilon. För tio års sen slutade jag röka och hungrigare blev jag. Tillslut kom det till en punkt där jag var tvungen att bestämma mig. Antingen gilla kroppen som den är eller göra något åt den. Det blev det senare och ett besök på itrim. Bestämde mig för att testa deras koncept som fokuserar på, maten, vatten och träning, tecknade mig för ett år. Gruppmöte varannan måndagsmorgon och invägning varannan måndag, ett coachande samtal var tredje månad, ytterligare ett samtal om man kände att man behövde samt hur mycket träning enligt deras cirkelkoncept man önskade.

Tre veckor och 600 kalorier per dag fördelat på fyra tillfällen och var fjärde timme var starten på resan. Inget roligt, men efter några dagar så kändes det rätt kul när kilona började försvinna. Jag trodde att jag valt ett program som tillät att jag efter tre veckors soppor skulle få övergå till att börja äta igen. Men tydligen hade jag valt metoden att under ytterligare nio veckor äta 800 kalorier per dag. Fortsatte ytterligare en vecka men kände att det inte fungerade. Jag blev deppad. Så jag beslöt trots att viktcoachen försökte förmå mig att fortsätta med pulver, att börja äta riktig mat igen, enligt itrims “handflatemetod”. Två nävar grönsaker, en näve kolhydrater (potatis, ris, pasta etc) och så något proteinrikt stor som ca handflatan (utan fingrar).

Nu blev det så, att jag inte besökte itrim speciellt ofta. Vägde in mig till en början var 14e dag vilket jag slutade med, liksom gruppträffarna, träffade coachen var tredje månad och sen blev det inte så mycket mer. Ändå så var det något som hände, jag gick ner i vikt och nådde målvikten utan problem. Under en veckas semester och samband med längre ledighet så gick jag upp ett par tre kilo, men de lyckades jag gå ner igen utan några större problem.
Jag har inte druckit så mycket vatten per dag som man ska enligt programmet, jag har tränat mer eller mindre, det har gått i perioder. Har ett Friskis&Svettis kort då jag tycker de har den roligaste all mest allsidiga träningen. Om jag räknar ut vad varje besökt kostat hittills, “pris/antal träningstillfällen” så är det nu cirka 150kr/gång. Mao jag har inte tränat varken mer eller mindre än vad jag gjort tidigare år.

Vad har jag förändrat och vad är det som gjort att jag under det första året ändå lyckats med att gå ner 12 kilo och ha viktbalans?

I stort sett är det dessa punkter som gjort att det gått bra:

* äter allsidigt, ingen speciell bokstavskombinationsdiet
* väljer lightprodukter (osockrade)
* undviker fet mat
* äter frukost bestående av yoghurt och fiberflingor (tidigare åt jag aldrig för lunch)
* undviker kakor, godis och nötter
* äter på ett ungefär var fjärde timme och jag brukar ha en “bar” med mig som reservproviant
* i stort sett slutat dricka alkohol (dricker lite champagne vid festliga tillfällen)

I början kollade jag ofta på “Livsmedelsdatabasen” som jag har som iPhone app för att se hur mycket kalorier viss mat innehåller. Det gav en fingervisning hur mycket jag kunde tillåta mig att äta. Nuförtiden tittar jag sällan, känner att jag har rätt bra koll ändå.

Ibland händer det att jag köper lite smågodis, en chokladkaka, att jag stoppar i mig de resterande Bragokexen jag köpt till barnbarnet eller att jag äter lite för mycket brie- eller annan rätt fet ost. Det är t o m så att jag kan äta ett Mc Donaldsmål då suget sätter in.
Om jag tidigare vräkte i mig onyttigheter, så är jag mer måttlig numera och det händer inte alls ofta. Sen efteråt vet jag att jag helt enkelt måste hålla igen lite och det har jag inga problem med.

Vad är det jag avstått ifrån som känns svårast? Det är helt klart minimeringen av ostätandet. Jag älskar ost, äta som den är, baka in i köttbullarna, strö i mängder över pastan mm. Skulle dessutom vilja äta mer choklad än vad jag tillåter mig att göra och jag saknar ofta att få stoppa i mig härligt stora nybakade vetebullar.

Har gått från 27,2 till 22,9 i BMI, egentligen ett ganska trubbigt mått men det är ändå ett sätt att kunna mäta en riktning.

Vad är det som gör att det är värt att tänka till vad jag stoppar i mig och avstå från viss mat? Jag mår helt enkelt bättre, roligare att klä på sig på morgonen, bättre kondition och jag känner mig gladare.

Det här är mitt bidrag till SSWC-boken lite sent inskickat, men ändå i en ganska så svår skrivkramp nedskrivet.

Att ha journalister till föräldrar, den ena skrivande och den andra fotograferande borde ha inneburit något positivt. Flera bekanta har gått samma väg som sina föräldrar och blivit duktiga inom samma profession. Men inte jag, mina föräldrar trodde på den negativa och kritiska pedagogiken. Istället för att ge beröm, fick jag alltid veta vilka fel jag gjorde och hur jag borde ha gjort istället. Jag kan inte minnas att någon av dem någonsin sa att något jag presterade var bra inom deras respektive områden.

Istället för att nära den dröm jag hade som femtonåring, att sitta i en röd stuga och skriva på en artikel till landsortstidningen, (på en grön Halda) och ha en fylld askkopp vid sidan, så blev det något helt annat. Det fick helt enkelt bli något som mina föräldrar inte hade någon kännedom om, fast det först efter några irrande och förvirrande år fyllda med mening, men utan några mål. Jag kunde i slutet av 90-talet kalla mig IT-ekonom efter några års studier på universitetet.

I slutet av 2004 så upptäckte vi bloggen, jag jobbade då som kanslichef på Socialdemokraterna i Stockholm. Den första bloggen vi fick till, var inte min egen, utan ett bygge som jag beställde åt Annika Billström, då socialdemokratiskt finansborgarråd i Stockholm. Hon blev en av de första, mer kända politiker som började blogga. Bloggen var kopplad till en wiki och väldigt snygg, men tekniskt komplicerad och jag förstod inte mycket av hur det hela fungerande. Insåg dock efteråt att jag lärt mig massor under den bloggresans gång.

Strax efter kom jag själv igång med egen blogg och efter mycket hjälp med tvärtänket med det egna domännamnet “lenaside.se”. Mitt syfte var inte att skriva om politik, jag ville dels öva mig på att skriva och dels träna på att låta andra läsa och bedöma det jag presterat i ord. Det var med en pirrande obehagskänsla jag satte igång och när jag sen klurade ut hur jag skulle få in mina digitala bilder på bloggen, började jag fotografera alltmer.

Publicerade det jag skrivit och fotograferat på bloggen bara för jag tyckte att det var roligt och med en känsla av mening men utan några som helst mål.

Stötte en dag ihop med @Nikkelin, Nikke Lindqvist, känt honom från tio-års ålder men bara utanför webben, att hitta honom där var rena lyckan. Nu hade jag någon att bildligt och bokstavligt talat hålla i handen då jag upptäckte livet utanför bloggeriet men på webben och som visste att jag inte var en stalker, utan bara påminde om en. Jag följde helt enkelt efter Nikke. Reggade konton på Jaiku och Bloggy, men fattade i ärlighetens namn inte så mycket av det hela. Nikke och hans vänner pratade om saker jag inte förstod mig på. Läste däremot flitigt hans blogginlägg på Nikke Index, bland annat om hur man fick till flickr-bildspel på bloggen och jag följde hans instruktioner och lyckades. Alla dessa många små saker att upptäcka och lära sig, var för mig något stort och gav titt som tätt små lyckorus.

En dag, via @andreaskarman ‘s blogg, hittade jag ett erbjudande om en WordPress utbildning för tjejer. Jag gjorde en försiktig anmälan till @skathi, Carina Nydén, som svarade att jag var varmt välkommen. Blev oerhört fascinerad över hur @skathi och @tesas, Therese Göterheim, ordnat en kurs på tre lördagar, få föreläsare, lokaler, mat och fika och det till en avgift av ”null”. Att sen tillsammans med de övriga deltagarna få bli en WPGirls, det kändes och känns fortfarande stort. Jag blev senare även imponerad av Geek Girl Meetup arrangemangen, så många oerhört duktiga kvinnor med en brinnande entusiasm. Sen har det rullat på, mycket mening men fortfarande utan några som helst mål.

Så exploderade Twitter och i och med det, så öppnades en ny värld. Har fått många nya vänner, som jag aldrig hade kunnat föreställa mig att jag skulle komma att få. Har fått så mycket ny kunskap och en sådan positiv feedback som jag aldrig vågat drömma om.

Jag har varit kursledare för Thomas Östros. Hört mig själv om och om igen på Ekot samma dag som påven dog då jag och dåvarande ordförande för kvinnodistriktet i Stockholm Maria Östberg Svanelind, kritiserat Feministas (och dessutom riskerade jag att stöta ihop med Marita Ulvskog, då jag satt i lokaler mittemot hennes). Kramat om Anna Lindh och berömt henne samma dag och ett par timmar innan hon blev mördad. Blivit kallad för politiskt patrask då jag ifrågasatt den i mitt tycke politiska mygelkulturen. Förhandlat lön med Bosse Ringholm och bett om att slippa ses på Finansdepartementet för att istället vara på min dåvarande hemmaplan ”Locum”. Skällt på Ibrahim Baylan då han petat på inspelningstekniken.

Ovan namedropping och vad jag gjort, tar mig åter till mina föräldrar. De gav mig ett ganska så uselt självförtroende vad gäller det skrivna ordet och det där med bilder, men istället så gav de mig, konstigt nog och utan att tänka på det något helt annat, en hyfsat bra självkänsla. Trots att det jag skrev eller fotograferade aldrig dög, så älskade de mig, det behövde jag aldrig tvivla en sekund på, mina prestationer var mao inte så viktiga. Och det har gett mig en hel del mod att våga, för det gör inget att misslyckas.

Kanske är det därför jag har funnit många meningar med livet men aldrig några mål. Hoppas att den dagen aldrig kommer då de mål, (som jag förvisso inte har riktigt koll på vilka de är), blir uppfyllda. Somliga säger att de inte vill dö nyfikna. För mig är det lusten som nyfikenheten ger, själva förutsättningen för att uppleva lycka och det är en av de viktigaste drivkrafterna i livet.

Om några dagar ska jag åka twitterbuss till Blekinge, Tjärö och till SSWC och jag ska bo i samma rum som @BritStakston, det hade inte hänt om jag inte vågat fråga om hon ville dela rum med mig, risken hade varit att hon sagt nej. Men nu sa hon ja och tänk vad kul det ska bli, även om det inte lär bli många timmars tillbringande i det rummet.

Det känns så stort och det ska bli helroligt att få tillbringa en helg med så många, som har så mycket att dela med sig av och som kan så mycket. Själv tycker jag nog inte att jag har så mycket att komma med, mer än med mig själv och med känsla av att det är helt okej, att det är så.

/@lenaside

Tycker det är väldigt roligt att jag nu har en iPhone. Ligger efter i bloggandet och det är klart, om detta funkar så är det naturligvis lättare att skriva ner de mer omedelbara ideer tankar som finns i huvudet.

Idag har jag rotat runt bland papper, jag letar efter journalen som skrevs då min dotter föddes. Jag hittade den inte. Däremot så hittade jag något helt annat.
Min mamman gick på Poppius journalistskoladå hon var drygt 20 år.
Hon blev god vän med Set och Goll (Goll hette egentligen Ebba). Set Poppius var grundaren av skolan. Jag träffade dem ofta som liten och eftersom de då de bodde precis predvid min skola, hände det att jag gick upp och hälsade på. De var otroligt snälla och rara.

Nu bland alla papper som jag sparat från min mamma, hittade jag idag Golls tal till “Setteman” då han fyllde 65 år. En väldigt vackert tal tycker jag och eftersom det är 59 år sen och att jag har svårt att tänka mig att Set eller Goll skulle ha något emot det, så skriver jag ner hela talet här.

Läs och njut!

Tal till Setteman på 65-årsdagen 11.10.1950
Ord blir alltför små och alltför tomma
så jag tar till hjälp en blomsterkrans.
Här är romantikens blåa blomma,
som förlänar livet sagans glans.

Må så blomstern kring din kära panna
ge ditt unga gamla hjärta tröst.
Mycket har förgått, men mycket än skall stanna
och förgylla din silverhöst.

Här hittar du kanske andra som skrivit om: poppius journalistskola, Set Poppius, Ebba “Goll” Poppius, 65-års tal

Läser en gammal (sen förra året) intervju på dn.se med Magdalena Ribbing där hon berättar vad hon bland annat lärde sig av sin far när hon var barn och hur skulle använda besticken på rätt sätt:
“Vi ifrågasatte om det egentligen spelade någon roll och pappa sa: -Först ska ni kunna det, sen kan ni strunta i det.”

Det handlar om att vara säker i olika situationer, vilket underlättar om man lärt sig vad det är för regler som gäller vid olika tillfällen och vilka av dem som man för tillfället väljer att bryta mot.

Gäller det då både i politiken och vid matbordet att bete sig på rätt sätt? Tycka på rätt sätt och uttrycka sig på ett lämpligt sätt samt att veta om man bryter mot en eller flera vett- och etikettsregler?

Skulle tro det och om man är tillräckligt begåvad på just det då kan man nog gå långt.

Viktigaste regeln som man dock aldrig bör bryta mot och vilken det gäller att ha koll på om man vill göra karriär, det är att hålla reda på vems dukade bord man sitter vid och vem man har till bordet, även om man låtsas som om man inte vet.

Här är mitt dukade bord.

PS Bör nog tillägga att med politiken avses inte specifikt partipolitiken.
Kanske ytterligare ska tillägga att jag ibland umgicks med Magdalena Ribbing då jag var barn, det har inte hjälpt DS

Här kan du läsa andra bloggar om: Andra bloggar om: vett och etikett, regler, bryta mot regler, Magdalena Ribbing, dukat bord, göra karriär

Från och till så dyker det upp ett antal olika trender. Kan vara allt från pinal- till beteendetrender. Just nu så är det två trender som på lite olika sätt har drabbat mig, mindfulness och mikrobloggande.

Mindfulness, att vara närvarande i nuet, en så trevlig tanke och när man väl är där så känns det väldigt rätt, ända tills man kommer på. “Ahhh, det här måste jag meddela omvärlden.” Upp med mobilen och iväg med ett sms till någon av mikrobloggstjänsterna. Eller kanske att man är ute och går en promenad tillsammans med huligan hunden som behöver få lite lydnadsträning och därmed även få vara i fokus. Ahhh, vilken rolig grej, upp med mobilkameran, klick ta en bild, “snälla Allan dra inte i kopplet, jag ska bara…” skriva in e-postadressen till flickr-kontot och så bara skriva in en kort mening, å så iväg med mejlet.

Ungefär så som det beskrivs i en artikel i DN idag, en intervju med Jonas Lejon är kreatören av bloggy.se.
“Det låter som om det är tids­krävande att mikroblogga?
Det behöver det inte vara. Det är korta meddelanden och tjänsterna går att använda i mobilen. Då kan man läsa och skriva på bussen eller tunnelbanan.”

Mindfulness ska göra att vi blir mindre stressade och få oss vara i nuet och det stämmer, det är avstressande. Men att vara alltför avstressad alltför länge, är nog inte heller nyttigt. Jag har alltid hävdat att man ska syssla med det man tycker är roligt och att för mycket av det roliga är oftast lagom. Fast ibland kan det gå för långt.

(Upptäckte filmklippet via Mina Moderata Karameller.)

Själv tycker jag fortfarande att jag har en ganska så bra nivå på både Mindfulness och Mikrobloggandet, naturligtvis går det upp och ner, men över tiden, jag behöver inte alltid vara på, lika lika lite som jag alltid behöver låta tanken befinna sig här och nu.

Här kan du läsa andra bloggar om: mindfulness, mikroblogga, stress, vara i nuet, bloggy.se

Jag har alltid varit en smula förundrad över att valberedningar ofta jobbar i det tysta. Det enda som brukar synas av dem är när de på någon undanskymd plats, i en kallelse eller liknande, har med en uppmaning att nominera.
Denna osynlighet, trots att valberedningsarbetet är så oerhört viktigt och en del valberedningar har en hel del makt, för det är makt, även om en valberedning “bara” lägger fram ett förslag.

(Bortser här från de tillfällen då öpnna personstrider förekommer, då kan förvisso även en valberedning hamna väldigt i fokus.)

Jag har suttit med i flera valberedningar under årens lopp. Då jag var sammankallande för Stockholms arbetarekommuns valberedning lärde jag mig massor om valberedningsarbetet och olika arbetssätt.
Lyckades som nyvald sammankallande att ändra en del gamla förlegade, mer eller mindre i mitt tycke icke demokratiska sätt att jobba på. T ex så infördes att alla ersättare kallades till alla möten, valberedningens förslag skickades ut i förväg till årsmötets representanter (ombud) och även vilka som var nominerade och av vem.

Att man på olika sätt jobbar för att få med en eller flera personer i en styrelse eller valda till annat uppdrag, är inte konstigt. Det som är viktigt är att inte ett fåtal sitter inne med information, utan att valberedningsprocessen följer demokratiska uppsatta regler så att det finns möjlighet att agera på lika villkor.

Förra året 2008 valdes jag in i fyra valberedningar, i två av dessa är jag sammankallande eller om det är tre, det måste jag ta reda på.

Sjöstadens s-förening (här är jag lite osäker på om jag är sammankallande eller inte).
Södra Kvinnoklubben, sammankallande
S-kvinnor i Stockholm, sammankallande
Stockholms arbetarekommun, ordinarie

En fundering som jag har och som bland annat har anknytning till diskussionerna som finns kring SSUs medlemsras och vad det kan få för konsekvenser, är hur viktigt nätverken och relationerna som byggs upp i en ungdomsorganisation ändå är. (Jonas Morian skriver bland annat om vad ett medlemsras kan innebära och det skriver Magnus Ljungkvist också om, dock ur lite olika perspektiv).

Jag har i år varit med 31 år i partiet, den första hälften var jag aktiv i SSU. Alla dessa år har inneburit att jag har fått en mängd vänner (och ovänner) och många av dessa som jag byggt upp en relation till är, precis som jag, fortfarande aktiva. Dessutom har vissa varit väldigt nära relationer (som t ex den med min dotters pappa) och andra naturligtvis lite mer ytliga.

Att som utomstående och ny engagerad medlem förstå sig på alla dessa relationer är inte enkelt. Relationerna har betydelse för en valberedningsarbete och har man som jag, varit med länge, så är det på gott och på ont.

Undra vad som skulle hända om man valde en valberedning med helt nya medlemmar?

Här kan du läsa andra bloggar om: Valberedning, nätverk, relationer, demokrati, Stockholms arbetarekommun, S-kvinnor, SSU

Brukar inte läsa Aftonbladet på nätet, men ikväll gjorde jag ett undantag och fastnade för en artikel om att kvinnor mår sämre under kvinnliga chefer.
Jag är lite fascinerad av detta med chefskap och att det är så många, både män och kvinnor som jag pratat med, som klagar på sin chef.
Själv har jag genom årens lopp både haft män och kvinnor som chef, manliga kvinnor, kvinnliga män, kvinnliga kvinnor och manliga män. Hmmm, kanske inte så många manliga män när jag tänker efter, de har oftast varit chef för någon annan avdelning.

Hursomhelst, så får jag ibland en känsla av att vi vill att våra chefer ständigt ska ge oss bekräftelse och se allt vad vi presterar. De ska också tycka att utan “mig” så stannar hela verksamheten.

Försökte fundera ut om jag någonsin haft någon riktigt usel chef och faktiskt, jag kom inte på en enda, inte ens någon kvinna, fast jag haft en hel del, inte bara kvinnliga chefer utan flera kvinnor har jag haft som chefer.

Om jag riktigt tänker efter, så är det nog så, att några supermänniskor har ingen av de chefer jag haft varit. De har däremot varit goda chefer, velat väl, sett mig, sett andra och brytt sig om verksamheten.

Rent generellt tror jag vi lägger alldeles för mycket av våra misslyckanden och våra liv i chefens händer och vi känne oss dessutom ofta orättvist behandlade

Suck, att vara chef är inte lätt, vare sig man har egna problem eller inte, så får man på sig andras.
Och helt klart, det är svårt att vara kvinna och chef, vare sig det är kvinnor och/eller män man jobbar med.

Läs gärna andra bloggar om: chefer, kvinnor som chefer, kvinnliga chefer, män som chefer, manliga chefer

Testar om det verkligen fungerar, eller rättare sagt om jag verkligen kan få det att fungera. Att i denna bloggpost visa mina bilder som ligger på flickr.com.
Det är Nikke som har inspirerat mig att försöka mig på detta. Här kan du läsa hans beskrivning hur man gör. Det är många saker som han inspirerar mig att göra. Det mesta klarar jag faktiskt inte av, men jag kämpar ändå tappert på med att försöka, man vill ju hänga med

Nu verkar det som att jag lyckats och nedan kan man se bilderna från min och tonårsdotterns roadtrip.

Växjö, Lund, Malmö, Ystad, Båstad, Kungälv, Göteborg och tillbaka hem igen.

Andra bloggar om: flickr.com, bilder på bloggen, Nikke, roadtrip

Det är roligt att det tillkommit en debattsajt på nätet och att den genererat många besökare.
Visst, det kan diskuteras om det finns behov eller inte av en site typ Newsmill eller inte, men jag gillar att det finns människor med idéer och som gör något av dem (jag är en smula avundsjuk på sådana driftiga människor).

Men det jag undrar över, det är om de som driver Newsmill betalar för att få folk att skriva eller inte.
Jag menar, fick Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar betalt för att skriva “När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen?” eller var det bara tankar som de kände att de måste få delge andra.

Jag menar, det är klart, att ett så provaktivt och i mitt tycke osedvanligt dumt och sjukt inlägg, vem skriver något sådant gratis.

Kanske står det någonstans hur det är med ersättningen, men antingen så har jag i så fall missat det, eller så är det skrivet väldigt finstilt.

Här kan du läsa andra bloggar om: Newsmill, betalning, debattinlägg