Fick detta meddelande idag:

“En riktigt svängig låt såhär efter semestern. ”

Undrar om avsändaren tycker att jag är lite trögstartad eller?

Läs andra bloggar om: Håkan Hellström, tillbaka från semestern, Lena

Det nya året har börjat bra, tonårsdottern är på plats och Allan har lagt sig tillrätta nära henne, faktist ovanpå.
Igår var jag på Akademibokhandeln för att köpa en bok. Eftersom jag har en viss dragning till litteratur med inriktning på psykologi, så kunde jag inte låta bli att gå runt och läsa titlar på den avdelningen, många böcker är det, som handlar om att bli lycklig.
Just nu är jag lycklig, men frågan är om jag hade kunnat vara lycklig, utan att ha varit olycklig.
Jag har haft en mindre lyckad barndom, men det är tack vare den, som jag idag har förmågan att nästan alltid hitta små saker att vara lycklig över. Åtminstone så tror jag att det är så. Dessutom så är jag inte rädd för olycklighetskänslor, istället börjar jag fundera på hur jag ska göra för att bli fri från de känslorna, för det är inte så att jag tycker om dem.
Det är inte alltid man kan påverka andra människors handlande, även om man kan öppna upp förutsättningar och visa på alternativ.

Någon författare beskrev att det som gör oss lyckliga är kärleksfulla relationer. Även om jag just nu känner mig lycklig över den nya bilen, så håller inte den lyckan i sig så länge. Häromdagen, när jag körde till landet så kändes det som om det var helt naturligt. De första bilkörningarnas lycka har gått över, även om det känns som jag erövrat en högre grad av frihet.

Det går har att ha mycket grejer, vilket jag har och som jag kan roas av. Men det som gör mig absolut lyckligast, det är när jag tänker på dem som finns runt omkring mig, de som är min familj och mina bästa vänner. Att när man känner sig som mest olycklig, så finns det alltid någon/några som får mig att se annorlunda på tillvaron och som inger mig inte bara hopp, utan även ger mig av deras klokskap vilket ger ytterligare kraft att orka. Att även ha familjen och de bästa vännerna att dela min lycka och deras lycka med, att ha nära till skratt och stoj, det är minst lika viktigt.

Nä, nu är det bäst att stanna här, annars finns det risk för att man blir patetisk, så det är väl bäst att avsluta med en bild.

Här kan du läsa mer om: lycka, lycklig, olycka, olycklig och relationer

Via Jonas Morian stötte jag på Susanna Popovas krönika “Bloggarna drar sig ur när de själva attackeras”. Precis som Jonas och Popovas kollega Martin Jönsson så tror jag inte hon har riktigt rätt.

Popova skriver “Författaren Milan Kundera konstaterade att när den grafomane vaknat i alla människor inträder den allmänna dövhetens och oförståelsens dagar.”

Eftersom jag har svårt att förstå ord som jag inte har någon bild av, så är jag tacksam för att det finns bloggare och för googles som gör att jag kan hitta dem.

De bästa förklaringarna till vad en grafoman är hittade jag hos bloggen Researcher som dessutom hänvisar till ytterligare bloggare som förklarar termen grafomani.

Hos Researcher hittar jag dessutom ytterligare ett ord – grafofobi.
“Samtidigt har många bloggare uttryckt upplevelsen av grafomanins motsats – grafofobi – när deras bloggar blivit uppmärksammade. Plötsligt blir det allvar. Plötsligt inser man att det finns folk som läser bloggen.”

Grattis Popova, ytterligare ett ord du kan använda dig av

Detta är pingat på intressant.se.
Läs fler bloggar om: grafomani, grafoman, grafofobi, Researcher, avbloggning

Vi Nikke’s index (vars inlägg jag alltid läser med stort intresse) så får jag reda på att det idag firas “Towel day”.

Douglas Adams science fiction böcker är nog de enda jag gillar i den genren, synd att han dog 2001.
Jag firar dagen med att någon annan dag mangla alla mina linnehandukar. Här på landet har jag ingen mangel och på wikipedia hittar jag några alternativa dagar att fira “Towel day” på, vilken tur.

Mer om: Towel day, Douglas Adams

Datorn har gått segare och än segt. Upptäckte till slut en process i aktivitetshanteraren som stal väldigt mycket av minnesanvändningen.
Hittade på Microsofts hemsida en del svar på vad filen svchost.exe var för något och att den kan ställa till problem. Var till en början lite rädd för att något virus tagit sig in i datorns inre.

För några dagar sen så var det en artikel på TechWorld som jag hittade via idg.se som förklarade att den lilla filen ställer till problem då den slukar processorkapacitet.
Inte har Microsoft någon lösning på problemt, inte ännu i alla fall.
Själv så stänger jag av processen med hjälp av aktivitetshanteraren, vilket kanske inte är bra, men datorn fungerar i alla fall bättre.

Uppdaterat 25 maj: Nu säger Microsoft att det ordnat felet, men när man läser kommentarerna och “undersökningen” så tvivlar jag. Tycker själv att datorn fortfarande är seg.

Andra bloggar om: svchost.exe, seg dator, processor, idg.se, minnesanvändning

…får man stoppa in i örat, det vet nog nästan alla om som någongång besökt en öronläkare.

Men vad gör man då det kliar frenetiskt? Naturligtvis tar man en tops till hjälp för att klia tillbaka  
För några veckor sen, fick jag en oresonlig klåda i örat och tog naturligtvis till hjälp. Tyvärr var topsen av den sämre sorten, bomullet lossnade och for långt in i örat. Försökte verkligen få bort det, men misslyckades.

Idag tyckte jag att jag fått nog av att gå omkring med bomull i örat, jag hör tillräckligt dåligt ändå.
Fast den egentliga anledningen var att jag imorgon ska prata på engelska om kongressen ur ett lokalt perspektiv för de internationella gästerna som kommer på besök i helgen (då Mona ska väljas ).
Jag är ingen hejare på engelska (det var därför jag var på kurs) och tanken på att jag inte kommer att höra vad de säger, då de ställer frågor, gör mig otroligt nervös. Det räcker med att jag har svårt att förstå.

Så sagt och gjort, jag gick in på min vårdcentral, på förmiddagarna har de en lättakut. Tog en nummerlapp och väntade på min tur för att gå fram och betala. Hon som satt i receptionen såg inget vidare glad ut, kunde inte se att hon log en enda gång när hon tog betalt av någon sjukling.
Sen blev det äntligen min tur. Jag sa att jag var på väg och få örongångsinflammation och att mitt öra ömmade en smula. Sen tittade jag henne stint i ögonen och sa “dessutom tror jag att jag har en tops i örat”.
Ta mig tusan, hon log med hela sitt ansikte och jag log lite förläget tillbaka. Hon fnittrade fram vilket väntrum jag skulle gå till.
När det äntligen blev min tur att komma in till läkaren, så log även hon. Hon bannade mig inte en enda gång. Fick sen vänta ytterligare på att få gå in i specialrummet där de har öronsugen och öronsköljen. När jag väntat väldigt länge gick jag tillbaka till flickan i receptionen och sa som det var. Jag hade verkligen en tops i örat och nu undrade jag om läkaren kanske hade glömt bort mig. Hon log varmt och sa att hon skulle gå och höra efter. Jag passade då på att kila på muggen.
Läkaren kom och bedyrade att hon inte alls glömt bort mig, hon var bara tvungen att ta några patienter emellan då mitt öra skulle ta lite tid.
Ut kom topsen efter att de först sugit (vilket lät som en smärre orkan i örat) och sköljt (kittlade mest) hela innerörat.
Fantastiskt vilken hjälp jag fick på vårdcentralen och tänk vad en tops i örat kan pigga upp folk.

Andra bloggar om: vårdcentral, tops, öronskölj, dålig hörsel

Att upptäcka en fredagkväll strax före elva, att plånboken som borde ligga i ryggsäcken inte finns där, det är inte roligt. Att dessutom göra upptäckten i taxi, på väg från Arlanda och hem, är bidrar inte till direkt till något lyckorus.
Hur går det egentligen till, när man sitter i en taxi på motorvägen och varken har kort eller pengar att betala med. För egen del så ringde jag min syster och svåger som bor i samma område och frågade om de kunde hjälpa mig. Jupp, de kunde de minsann.

Taxichauffören var en snäll man. Eftersom det mesta var emot mig för tillfället, så efter att jag ringt några samtal till kreditkortsföretagen för att spärra mina kort, så la telefonen av, batteriet slut.
Taxichauffören erbjöd mig sin mobil, så att jag kunde fortsätta att ringa.
Försökte få tag på någon person på Arlanda, men det var omöjligt.

Väl framme utanför min syster så kom min svåger ner med pengar åt mig och sen fortsatte färden några kvarter till och hem till Allan som jag längtat efter hela veckan. Chauffören fick bra med dricks och det var han värd.

Efter att jag spärrat korten och inte kom fram till Arlanda airport via telefonen så var det inte så mycket att göra mer än att sova. När jag vaknade på lördagen, så fortsatte mina försök att få reda på om plånboken fanns i livet eller inte.

Via Arlanda växeln blev jag kopplad till bagagein- och utlämningen, de kunde minsann inte ge något besked om någonting utan hänvisade till hittegodsavdelningen, dit jag fick ett telefonnummer. De gick och nå via telefontiden måndagar-fredagar 12.00-16.00. Övrig tid hänvisades man till den fysiska hittegodsavdelningen på Arlanda (dvs jag skulle vara tvungen att bege mig till Arlanda för att få reda på att de inte hittat plånboken). Andra gången jag ringde, så berättade mannen i luren att det finns en hemsida där man kan se vilka saker som resenärer och andra tappat bort, missingx.com. Där hittade jag en e-post adress och skickade raskt iväg ett förfrågan. Sista uppdateringen på deras sida över borttappade föremål var från fredagen vid 19-tiden. På bagageinlämningen berättade de att uppdateringen brukade ske framåt förmiddagen då de kört runt och plockat upp alla saker.

Jag ville vänta med att spärra mitt id-kort, tills jag var säker på att plånboken inte blivit funnen. För någonstans så var jag övertygad om att den ramlat ur väskan, antagligen då jag grävde fram grejer då den låg under flygstolen framför mig.

Ingen uppdatering av sidan skedde och inget meddelande på e-posten. Kände hur jag började bli smått hysterisk. Ringde Arlanda igen och nu svarade en rar kvinna. Hon sa att jag skulle ringa efter halv tre och hälsa från henne, då skulle de koppla mig via ett hemligt direktnummer till hittegodsavdelningen. Själv skulle hon gå hem vid två.

Ringde vid tre och nu svarade en sur och grinig kvinna, först kopplade hon mig fel, åtminstone tror jag det, möjligt är att jag endast lyssnade till när det var telefontid och sen slängde på luren för att ringa upp igen. Andra gången hon kopplade mig, så efter många långa meddelanden om än det ena och än det andra så var det en levande person som svarade. Jag hade kommit till effektförvaringen, de som tar hand om dina vinterkläder för en tia, och jo, det var hon som hade hand även om e-posten och hon hittade mitt e-brev men nej, det hade inte kommit in någon plånbok.

Företaget som sköter om hittegods, effektförvaringen och en del övrig heter “bagport”.

Nu började jag tänka att det inte var så bra det där med id-kortet, tänk om någon försökte använda sig av min identitet för att få ut pengar eller söka kredit. Jag gick in på polisens hemsida och läste att man skulle kontakta utfärdaren av id-kortet som spärrar kortet. Sagt och gjort, ringde Swedbank (det står fortfarande Föreningssparbanken i min telefonbok) och frågade hur jag skulle göra. De hänvisade mig till ett telefonnummer för spärrning. Ringde dit och de förstod inget alls. Det går inte att spärra ett id-kort.

Tänkte att jag ringer polisen och hör, kanske är det bäst att jag passar på och gör en polisanmälan. Det har gått nästan 18 timmar och ingen har sett plånboken. Polisen säger att jag kan vänta med att göra en anmälan och hänvisar till att det är utfärdaren av id-handlingen som är den som kan spärra legitimationen.

Ringer återigen upp Swedbank, nu har jag ju faktiskt pratat med polisen och de borde väl veta. På Swedbank funderar kvinnan som jag pratar med, sen säger hon att det bästa är nog att ringa UC – upplysningsscentralen för om ens personnummer är spärrat där, så kan ingen ta en kreditupplysning och det blir då omöjligt för någon annan att kunna köpa en stor fin platt TV på min bekostnad.

Sagt och gjort, slog upp telefonnumret och ringde. Det kostade 30 kronor och det gick endast att ringa från en telefon som inte är spärrad. En datastyrd röst ställde frågor om mitt personnummer och om jag vill spärra det för kreditupplysning, det ville jag.

Vid sjutiden på lördagskvällen fick jag reda på via e-posten att min plånbok ännu inte var upphittad. Söndagen gick och ingen uppdatering sen fredagen kunde jag hitta på missingx-sidan.

Måndagen gick, inget e-brev, ingen uppdatering på inkomna pinaler. Glömde ringa på telefontiden. Idag, tisdag ringde jag för att höra om plånboken kanske ändå hade kommit tillrätta. Sidan var uppdaterad och där fanns flera borttappade svarta plånböcker. Jiiiipiiie, min plånbok fanns där enligt kvinnan i luren, den var funnen. Jag slipper vänta i tre till fem veckor på ett nytt id-kort

Hur ska jag nu få hem plånboken? Kvinnan ger mig ett referensnummer och säger att de tar ut en hittelönsavgift på 120kr och att man får betala portot om man vill att de ska skicka hem den. Totalsumman skulle bli 195 och för mig så blir det svårt att klara en tur och retur resa på mindre än 75 kronor och någon dag till kan jag klara mig utan. Fick ett referensnummer och att jag skulle betala via deras hemsida. Toppen, sa att jag betalar under kvällen då jag är hemma och kommer åt min internetbank.

Gick in på bagportsidan för att ta reda på hur jag skulle betala de 195 kronorna. Inte var det via Internetbanken, naturligtvis var det via kreditkort, VISA eller MasterCard.

Det är bara det att jag inte har några kreditkort, förutom att de ligger i plånboken, så är de alla spärrade…

(Förutom min egen dödskallemärkning för att jag tappade plånboken, så ger jag mig själv en liten guldstjärna för att jag innan for iväg, tömde plånboken på kvitton (jobbutlägg som jag ska redovisa), lojalitetskorten (Konsum, Åhléns, NK, ICA, HSB, DN, Granngården etc), diverse andra kort typ IKEA och Expert samt rikskupongerna.
Dessutom så låg inte heller mitt SL-kort i plånboken. Plånboken var endast fylld med en 100-lapp, kvitton från resan, id-kortet och några kreditkort.)

Andra bloggar om: plånbok, hittegodsavdelning, kreditkort, hopplöshet

Igår kom jag hem strax före tio på kvällen efter att ha jobbat klart. Gick då omedelbart ut med Allan (efter att han ylat färdigt av glädje över att jag var hemma). När jag kom tillbaka till porten efter promenaden så tog jag upp mitt passerkort till jobbet och tryckte det mot portkodsknapparna.

Ser framemot jul- och nyårsledigheten.

Märkte efter morgonmötet idag att jag saknade en ring på mitt vänstra långfinger. Inte vilken ring som helst, utan en ring jag fått av Tant Iris i gåva då tonårsdottern föddes. En ring i vitt guld och med två briljanter. Jag började inte använda ringen förrens Iris gick bort i januari 1997, men sen dess har jag alltid burit den.
Jag brukar känna på ringen och liksom lite prata med henne om än det ena eller det andra. Iris brukade ofta säga, “jag säger ingenting, men oj oj oj vad jag tänker”.

Imorse var alltså ringen inte på fingret. Sprang runt och letade på alla ställen på jobbet där jag hade varit, men ingen ring.
Hade tappat hoppet om att få den tillbaka, men när jag kom hem så tänkte jag att jag måste i alla fall leta. Vispade runt ett tag i lägenheten innan jag kollade sängen och tänk, där låg ringen.
Så nu är jag glad igen och känner att kontakten är återupptagen.

I övrigt så är det full fart framåt uppåt, skulle man kunna säga. Det märks att valrörelsen är igång

Tonårsdottern med tonårskamrat kom sent igår. Grannen åkte och hämtade dem vid pendeltåget.
Nu är det lite mer liv i luckan. Ikväll ska jag in till “byn” och gå på restaurang med några vänner från bygden, eller vad man nu ska kalla Nynäshamn för

I ugnen just nu en tigersockerkaka, lika lite lik en tiger som Allan.

Det känns konstigt att läsa och lyssna på vad som händer i mellanöstern och samtidigt se ut över lugnet.