Imorgon har Socialdemokraterna i Stockholm ett representantskap. Varje förening som anslutit sig Stockholms arbetarekommun (som är samma sak som Socialdemokraterna i Stockholm (endast kommunen) men som väldigt få förstår vad det betyder och många vill ändra namn på, men som nostalgikerna älskar mer än att göra vår organisation förståelig för omvärlden) har rätt att utse ombud till detta “rep”.

Imorgon onsdagen den 13 oktober, ska representanskapet ta beslut om vilka som ska utses till s-landstingsråd och s-borgarråd fyra år framåt, de som mao ska se till att vi tar revansch och vinner valet 2014.

Den som förbereder detta val, är styrelsen för Stockholms arbetarekommun, de är valberedning och förbereder förslaget inför morgondagen.

Idag berättade en representant för styrelsen vid ett möte vilket som var styrelsens förslag.
Förslaget löd, Carin Jämtin, oppositionsborgaråd, Tomas Rudin, arbetarekommuns kommunsekretare (ungefär som 1e ombudsman men som har rösträtt i styrelsen, en slags VD som har rösträtt i styrelsen), Roger Mogert, oppositonsborgarråd samt som heltidare Terese Lindberg, idag heltidare på 60 procent.

När det gällde landstingsråd, var förslaget Dag Larsson, oppositionslandstingsråd och som heltidare i mån av tilldelning av resurser Nanna Wikholm och Johan Sjölander.

Och jag är kritisk, väldigt kritisk. Vi har gjort ett uselt val men ändå så ska alla sitta kvar, här ska inte en gnutta förändring ske. Alla tre inklusive heltidaren som är på förslag till Stadshuset sitter idag även som ordinare i kommunstyrelsen och har gjort de senaste fyra åren.

Detta är inte en ok signal varken till partiorganisationen eller omvärlden.

Det är inte ok att vi som är ombud på representantskapet inte fått information om vad vi ska ta ställning till. Att jag fått veta det är för att jag i söndags fick höra skvallret och att jag idag befann mig på ett “rätt möte” är jag inte riktigt bekväm med.

Vet inte vad jag ska göra av min frustration. Jag hatar verkligen när inte alla har samma information och kan diskutera och ta beslut efter samma förutsättningar. Jag la ut förslaget på facebook, då är det iallafall fler som får veta.

Socialdemokraterna vill bli “en modern folkrörelse” och den här processen har visat på en motsatt riktning och det oroar mig, egentligen mer än att vi förlorade valet och att vi ombud nu förväntas låta bli att utkräva ansvar. Långsiktigt är dessa dolda och slutna processer förödande.

(Kollar här min e-post, den som jag som ombud fick ett meddelande till i lördags att det inte fanns något beslut, men jag har inte fått något nytt som innehåller det som styrelsens representant presenterade idag.)

Tycker det är ett spännande kampanj som nu Socialdemokraterna lanserar. För mig som inte gillar flygbladsutdelningar och dörrknackningar men trivs med att samtala via nätet känns det bra att det nu är accepterat.
Det bästa med hela samtalskampanjen är ändå att det finns plats för olikheter för hur man vill kommunicera.

Vill du veta mer, kanske vill du vara med och då på dina egna villkor, titta in på socialdemokraterna.se

Jag tycker att det är fantastiskt roligt att Socialdemokraterna i Stockholm har fått en ung kvinna som ordförande. Naturligtvis tycker jag att dessutom att det är ett bra val med Veronica Palm, ur olika perspektiv.

Ett av de perpektiven är att  Veronica är ung och hon inte bara utstrålar ett starkt engagemang hon har även ett , vilket jag är övertygad om kommer att vara attraherande för andra yngre som vill engagera sig.  Ett annat perspektiv är att Veronica, trots att hon varit politiskt aktiv länge, kommer att få möjlighet att växa med uppgiften.  Det är bra, det visar att man inte behöver vara “färdig”  i sin roll som politiker.  Att vara ordförande för Socialdemokraterna i Stockholm är stort och jag är glad att Veronica vågat ta på sig den viktiga rollen. Nu är det upp till oss andra att finnas med och stötta henne och se till att socialdemokratin i Stockholm blir starkare.

Jag har alltid varit en smula förundrad över att valberedningar ofta jobbar i det tysta. Det enda som brukar synas av dem är när de på någon undanskymd plats, i en kallelse eller liknande, har med en uppmaning att nominera.
Denna osynlighet, trots att valberedningsarbetet är så oerhört viktigt och en del valberedningar har en hel del makt, för det är makt, även om en valberedning “bara” lägger fram ett förslag.

(Bortser här från de tillfällen då öpnna personstrider förekommer, då kan förvisso även en valberedning hamna väldigt i fokus.)

Jag har suttit med i flera valberedningar under årens lopp. Då jag var sammankallande för Stockholms arbetarekommuns valberedning lärde jag mig massor om valberedningsarbetet och olika arbetssätt.
Lyckades som nyvald sammankallande att ändra en del gamla förlegade, mer eller mindre i mitt tycke icke demokratiska sätt att jobba på. T ex så infördes att alla ersättare kallades till alla möten, valberedningens förslag skickades ut i förväg till årsmötets representanter (ombud) och även vilka som var nominerade och av vem.

Att man på olika sätt jobbar för att få med en eller flera personer i en styrelse eller valda till annat uppdrag, är inte konstigt. Det som är viktigt är att inte ett fåtal sitter inne med information, utan att valberedningsprocessen följer demokratiska uppsatta regler så att det finns möjlighet att agera på lika villkor.

Förra året 2008 valdes jag in i fyra valberedningar, i två av dessa är jag sammankallande eller om det är tre, det måste jag ta reda på.

Sjöstadens s-förening (här är jag lite osäker på om jag är sammankallande eller inte).
Södra Kvinnoklubben, sammankallande
S-kvinnor i Stockholm, sammankallande
Stockholms arbetarekommun, ordinarie

En fundering som jag har och som bland annat har anknytning till diskussionerna som finns kring SSUs medlemsras och vad det kan få för konsekvenser, är hur viktigt nätverken och relationerna som byggs upp i en ungdomsorganisation ändå är. (Jonas Morian skriver bland annat om vad ett medlemsras kan innebära och det skriver Magnus Ljungkvist också om, dock ur lite olika perspektiv).

Jag har i år varit med 31 år i partiet, den första hälften var jag aktiv i SSU. Alla dessa år har inneburit att jag har fått en mängd vänner (och ovänner) och många av dessa som jag byggt upp en relation till är, precis som jag, fortfarande aktiva. Dessutom har vissa varit väldigt nära relationer (som t ex den med min dotters pappa) och andra naturligtvis lite mer ytliga.

Att som utomstående och ny engagerad medlem förstå sig på alla dessa relationer är inte enkelt. Relationerna har betydelse för en valberedningsarbete och har man som jag, varit med länge, så är det på gott och på ont.

Undra vad som skulle hända om man valde en valberedning med helt nya medlemmar?

Här kan du läsa andra bloggar om: Valberedning, nätverk, relationer, demokrati, Stockholms arbetarekommun, S-kvinnor, SSU

Jag har större delen av dagen tillbringat på Socialdemokraternas framtidsdagar. Det är fantastiskt roligt att träffa en mängd gamla vänner även om det handlar om mingel och att inte stanna upp och prata för länge med någon. Men ändå, att känna igen och känna känns viktigt.

Det som ändå slår mig, är när det dukas upp inför kvällens buffé (vilken verkligen var i min smak med mozarella ost, lufttorkad skinka, någon form gott kött mm) så har alla partidistrikt (olika delar av landet) passat platser så att de alla kan sitta vid sina bord. Jag är naturligtvis inte bättre än någon annan utan hamnar bredvid vår distriktsordförande.
Men det fanns en som var bättre än många andra, aktiv i Haninge och som för några år sedan invandrat till Sverige. Han satte sig mitt ibland oss från Stockholm stad, jag skulle gärna vilja se fler sådana inititativ.

Ibland undrar jag över hur vi ska kunna lyckas bryta segregationen, när vi inte ens vågar blanda oss med människor vi inte känner tillräckligt väl utan måste sitta med idel väl kända ansikten på våra tillställningar.

Någon gång vid någon av våra fester, ska jag föreslå bordsplacering. På ett eller annat sätt borde vi blanda ihop hos. Inte bara för sakens skull, utan för det skulle vidga våra vyer. Om det inte går, så ska jag själv bli en av de modiga och placera mig vid något bord där jag inte känner någon så väl som jag känner de som kommer från Stockholm stad. Jag vill bryta segregationen både här och där, att våga göra det, är att våga berika sig själv och förhoppningsvis även andra.

Detta är pingat på intressant.se även om inte alla kanske tycker det är så intressant.
Läs andra bloggar om: framtidsdagarna, socialdemokraterna, sap, segregation, rådslag, berika.

Eller som vår ordförande Ringholm uttryckte det, “hon kommer närmare källaren”. Jag lämnar Stockholms arbetarekommun för att bli Partiets IT-strateg, måndagen den 19 november tar jag hissen ner till två trappor.
Det ska bli jätteroligt, att få användning av mina kunskaper som jag fått på mina tidigare arbetsplatser och av de teoretiska kunskaperna jag tillägnade mig på ekonomlinjen och på Institutionen för data- och systemvetenskap.

För fyra och ett halvt år sen började jag arbeta på arbetarekommun i samband med stora inre konflikter. Nu när jag slutar så finns naturligtvis ett antal konflikter kvar, vilket i sig inte är konstigt, Stockholms arbetarkommun är ett maktcentrum. Ändå tycker jag att det är en annan samtalston nu än då. Istället för att hela tiden leta och få näring av konflikter, så vill de flesta söka gemensamma lösningar.

Det var inte roligt när jag började våren 2003, stämningen var inte speciellt god och jag kände mig inte vidare välkommen och jag saknade dessutom mina glada arbetskamrater från det gamla jobbet. Min pappa dog på sommaren efter en tids väldigt svår sjukdom. Jag kände stor sorg och livet kändes tungt.

Sen blev det bara bättre och roligare, även om det naturligtvis inte varit en helt konfliktfri arbetsplats. Jag slutar inte med känslan att jag går från, utan jag går till något som jag tror ska bli minst lika roligt, lika roligt som jag haft det de senaste åren på arbetarekommun tillsammans med arbetskamrater och medlemmar.

Jag läste idag DN special och intervjun med Yrsa Stenius och jag känner igen mig själv i det hon skriver och tar mig friheten att citera henne:
“Jag har aldrig varit attraherad av makt och har aldrig haft något stort behov av att bestämma. Faktiskt inte. Jag är ganska prestigfri. Det är inte makten jag är ute efter utan synligheten, att bli bekräftad. Jag vill att man ska lyssna på mig.”

Dessutom så älskar hon taxar, det gör jag också.
Taxen Allan skriver också om att jag fått nytt jobb, men han har ett litet annat perspektiv, ibland undrar jag var han får allt ifrån

Jag brukar ibland säga att det jag har lärt mig under min tid i partiet är något väldigt fantastiskt och värdefullt och den skolan finns inte att få någon annanstans.
En av de partivänner som lärt mig absolut mest var Hjärpe, han som inte längre kommer att vara med stå vid La Mano på 1 maj utan som numer sitter uppe i himlen och kollar så att vi sköter oss.
Hjärpe var på många sätt väldigt fantastisk människa och bland annat Dag har med den rätta värmen beskrivit honom.

Hjärpe var bullrig och en gång skrämde han slag på mig med sitt vrålande. Det var den gången som SSUarna i den valkrets jag var ansvarig ombudsman för, petade Roland Larsson från kommunfullmäktige listan 1988. Dagen därpå ringde han ångerfull och bad om ursäkt.
Hjärpe var en otroligt begåvad valberedare och den gången då han skrämde upp mig, så väckte han samtidigt ett intresse hos mig för det arbetet han utförde (men jag håller inte med Dag om att han var vidare rak alla gånger även om det just denna gång klart framgick att han var förbannad).
I ärlighetens namn kan jag säga att jag inte alltid gillade hans metoder, men han fick mig att fundera och tänka och det har jag haft nytta av. En sak som Leffe lärde mig och som är viktigt som valberedare, att inte bryta en överenskommelse när man tagit i hand.

Jag är otroligt tacksam för att jag fått gå i Hjärpes skola. Det som skiljer honom från väldigt många, är att han inte gjorde saker för sin egen vinnings skull, utan för något som han verkligen trodde på. Det hedrar honom och trots mina stundtals hårda omdömen om Leffe, känner jag nu när det sakta börjar gå upp för mig att han inte längre finns bland oss, att jag saknar honom.

Hjärpe vid La Mano 2006

Hans hund Rocky vid samma tillfälle

Jag är glad för att mitt kvinnodistrikt vill ha kvar kravet på 6-timmars arbetsdag men jag är bedrövad över att s-kvinnors förbundsstyrelse vill ta bort kravet för att det är för visionärt.

Att Kommunal inte ville driva frågan i avtalsrörelsen är en sak, de hade säkert sina randiga och rutiga skäl till det, även om jag inte förstår mönstret. Om man läser på Kommunals hemsida, så står det att Byggnads har avtalat om en dags arbetstidförkortning 2008 och ytterligare en till 2009. På Byggnads sida kan man läsa om att arbetstidsförkortningen är ett krav samt även en utbyggd föräldraförsäkring, (eller som de kallar det, “föräldralön”).

Det var väldigt länge sedan jag var medlem i Kommunal, det var under några år då jag jobbade som fritidsledare i Tensta-Rinkeby i början och mitten på 80-talet. För inte så länge sen (jag avgick för fyra år sen) var jag ordförande för en SKTF-sektion. SKTFs förbundsstyrelse skrev som ett svar på kravet om arbetstidsförkortning till förbundsmötet 2004 bland annat följande:

“Lagstiftaren har ansvar att sätta fart på den generella processen. Genom att åstadkomma generella arbetstidsförkortningar vill vi undvika att de som redan har de tyngsta jobben och de lägsta lönerna, huvudsakligen kvinnor, också kommer att ha de längsta arbetstiderna.”

Jämför gärna det som står s-kvinnors hemsida och hela SKTFs svar på kravet om arbetstidsförkortning.

Själv funderar jag på varför Byggnads hade med krav på arbetstidsförkortning i avtalsrörelsen men inte Kommunal.
Kan det vara det gamla vanliga, kvinnor tar för stort ansvar för allt, inte bara för hemmet, utan även för hela samhällsekonomin som naturligtvis vilar på våra kvinnoaxlar?

Nu är det egentligen inte någon nyhet att en majoritet i s-kvinnors förbundsstyrelse vill avskaffa kravet på 6-timmars arbetsdag, redan tidigt bestämde de sig för det enligt uppgift på deras hemsida, men innan beslut skulle fattas, så skulle frågan ut på remiss.

I januari svarade s-kvinnorna i Stockholm stad på remissen, de vill fortfarande ha kvar kravet på 6-timmars arbetsdag.
(Det går att läsa hela remissvaret, som är sparat som en wordfil.)

Kanske är det därför, inte så förvånande att det är två stycken, en ordinarie och en ersättare från Stockholm stad som inte finns med på valberedningens förslag, inför förbundsmötet i juni? Inte heller har de ersatts med någon annan från distriktet.

Gällande valberedningens förslag så vet jag att de inte har pratat med, åtminstone en av de personer som de valt att inte föreslå till omval, innan de skickade ut förslaget.
Jag var sammankallande i Stockholms arbetarekommuns valberedning under fem års tid och naturligtvis pratade jag med de som valberedningen bestämt sig för att inte föreslå till omval (om personen i fråga fanns nominerad). Jag fick ta några tråkiga samtal och berätta att de inte fanns med på förslaget och även varför. Detta gav dem dessutom chansen att få dra tillbaks sin kandidatur om de ville, trots att de tackat ja till att bli nominerade.
Att en av dem som s-kvinnors valberedning tagit bort, inte bara min kompis, utan även ordförande för s-kvinnorna i Stockholm stad och förespråkare av 6-timmars arbetsdag, gör egentligen varken till eller ifrån. Jag skulle skrivit detta inlägg i vilket fall som helst.

Är det inte lite väl stökigt i kvinnoförbundet just nu? Det känns inte så roligt utan det är både är trist och tråkigt. Naturligtvis går det inte att få ett konfliktfritt förbund, lika lite som det går att få ett konfliktfritt parti, vilket inte heller är det önskvärt, konflikter måste till ibland för att det ska uppstå dynamik och lärande (kan rekommendera att läsa lite systemteori).

Men… det viktigaste är ändå att man reder ut vari konflikterna består. Ibland handlar det om personkemi, ibland att man är oense om politiska ståndpunkter och ibland om både och. Valberedningens roll är att lyssna av och lägga fram ett förslag som även om inte alla är helnöjda, alla kan känna att det ändå är väl underbyggt.
Vad som ligger i botten, är nog ändå vår förmåga att vilja missförstå och misstolka varandra.

Jag kan rekommendera en bra bok att läsa “Att växa som vuxen: nya perspektiv på dig själv och andra nya perspektiv på dig själv och andra” av Anders Engquist. Finns att köpa här.

Detta är pingat på intressant.se och här kan du läsa andra bloggar om: 6-timmars arbetsdag, arbetstidsförkortning, s-kvinnor, valberedning, Kommunal, Byggnads, SKTF, systemteori, personkemi

Det går ett rykte på stan att jag brukar fira midsommar tillsammans med ordförande i Stockholms kvinnodistrikt. Jag har faktiskt aldrig firat midsommar med Maria Östberg Svanelind så ryktet är falskt och och det finns ingen som helst grund för påståendet.
Däremot har Maria och jag firat en massa andra saker tillsammans, hon är en av mina bästa vänner och det ingen hemlighet.
Vi har nu känt varandra i 22 år (och vi inte fick den bästa starten då vi satt i kårstyrelsen på Stockholms universitet). När våra tonårsdöttrar var små, så träffades vi åter då de båda gick på Cirkus Cirkör. Det var då som Maria och jag började umgås på allvar, helt “privat” (=utanför partiet).

Men vad gör det, om en eller annan skulle tro att vi firar midsommar tillsammans. Det är många som brukar diskutera vem som är kompis med vem, relationer har betydelse för att öka förståelsen för olika händelser.
(Ibland undrar jag om det snart inte kommer införas att man måste redogöra för sina relationer, precis som man behöver tala om vilket aktieinnehav man har vid vissa anställnings- och förtroendeförhållanden.)

Men det mindre lustiga i detta fall, är att det finns några som gått helt vilse i pannkakan och inte verkar ha alla hästar hemma. De finns de som fått för sig att jag pga en skilsmässa för 17 år sen och för att Maria och jag firar midsommar tillsammans, så skulle jag ha påverkat henne så att kvinnodistriktet och dess klubbar inte skulle ha svarat på en remiss, låter väldigt långsökt i mina öron.

Nu har jag hört detta efter att det gått via ett antal munnar och jag ska ta dem i öronen och fråga dem varför ingen, istället för att ringa någon annan, ringt mig och frågat vad jag sysslar med och kunnat få ett direkt och ett korrekt svar.
Jag firar inte midsommar med Maria, vi har andra gemensamma traditioner, att vi är vänner är ingen hemlighet. Jag har inte själv läst hela remissen och därför har jag inte haft någon åsikt om den, jag har inte hunnit med och det har inte heller varit min uppgift.

Men det är förstås inte lika kul som ett upphetsande skvaller och jag får väl själv se det som att det är väl roligt att det finns folk som tycker att man är lite viktig

Här åker Allan och Maria båt, de är kompisar de också.

Andra bloggar om: skvaller, kvinnodistriktet, skilsmässa, midsommar, vänskap

…några årtionden med att sända “Ordförande Persson”?
Har inte sett alla program, bara det första och det sista och jag är inte vidare imponerad. Brukar inte tycka synd om människor, men just nu så tycker jag synd om Persson. För det är klart, att om man är en person som känner att man är den som är utsedd att tala sanning och då inte vilken sanning som helst, utan den sanning man själv bär på (DN) och som alltsomoftast verkar sårande på andra människor då kan man inte vara en lycklig människa.

Tänk att inte våga skilja sig, för att det skulle fått konsekvenser för partiet. Att leva i flera år i ensamhet och se ett plan flyga fram och tillbaka till Malmö utan passagerare bara för att visa upp en fasad.
Såhär efter sista programmet, så känns det som att Persson inte haft en sund själ i en sund kropp. (Uppdaterat lite senare efter att ha läst ytterligare en artikel i DN med rubriken “Perssons ledarstil skapar osäkerhet” , så är det precis så som jag har en känsla av, att många runt Persson kände sig obekväma och rädda.)

Nä, det hade som sagt varit bättre både för Persson och partiet om inspelningarna hade fått legat till sig lite och mogna.

För att pigga upp mig lite och tänka att det bara kan bli bättre, så får det bli en bild i repris.

Mona och Allan, den bästa partiledaren och den bästa taxen och lite envishet skadar aldrig

Detta är pingat på intressant.se, här kan du läsa andra bloggar om: Göran Persson, socialdemokraterna, olycklig, tigertax