Det här är mitt bidrag till SSWC-boken lite sent inskickat, men ändå i en ganska så svår skrivkramp nedskrivet.

Att ha journalister till föräldrar, den ena skrivande och den andra fotograferande borde ha inneburit något positivt. Flera bekanta har gått samma väg som sina föräldrar och blivit duktiga inom samma profession. Men inte jag, mina föräldrar trodde på den negativa och kritiska pedagogiken. Istället för att ge beröm, fick jag alltid veta vilka fel jag gjorde och hur jag borde ha gjort istället. Jag kan inte minnas att någon av dem någonsin sa att något jag presterade var bra inom deras respektive områden.

Istället för att nära den dröm jag hade som femtonåring, att sitta i en röd stuga och skriva på en artikel till landsortstidningen, (på en grön Halda) och ha en fylld askkopp vid sidan, så blev det något helt annat. Det fick helt enkelt bli något som mina föräldrar inte hade någon kännedom om, fast det först efter några irrande och förvirrande år fyllda med mening, men utan några mål. Jag kunde i slutet av 90-talet kalla mig IT-ekonom efter några års studier på universitetet.

I slutet av 2004 så upptäckte vi bloggen, jag jobbade då som kanslichef på Socialdemokraterna i Stockholm. Den första bloggen vi fick till, var inte min egen, utan ett bygge som jag beställde åt Annika Billström, då socialdemokratiskt finansborgarråd i Stockholm. Hon blev en av de första, mer kända politiker som började blogga. Bloggen var kopplad till en wiki och väldigt snygg, men tekniskt komplicerad och jag förstod inte mycket av hur det hela fungerande. Insåg dock efteråt att jag lärt mig massor under den bloggresans gång.

Strax efter kom jag själv igång med egen blogg och efter mycket hjälp med tvärtänket med det egna domännamnet “lenaside.se”. Mitt syfte var inte att skriva om politik, jag ville dels öva mig på att skriva och dels träna på att låta andra läsa och bedöma det jag presterat i ord. Det var med en pirrande obehagskänsla jag satte igång och när jag sen klurade ut hur jag skulle få in mina digitala bilder på bloggen, började jag fotografera alltmer.

Publicerade det jag skrivit och fotograferat på bloggen bara för jag tyckte att det var roligt och med en känsla av mening men utan några som helst mål.

Stötte en dag ihop med @Nikkelin, Nikke Lindqvist, känt honom från tio-års ålder men bara utanför webben, att hitta honom där var rena lyckan. Nu hade jag någon att bildligt och bokstavligt talat hålla i handen då jag upptäckte livet utanför bloggeriet men på webben och som visste att jag inte var en stalker, utan bara påminde om en. Jag följde helt enkelt efter Nikke. Reggade konton på Jaiku och Bloggy, men fattade i ärlighetens namn inte så mycket av det hela. Nikke och hans vänner pratade om saker jag inte förstod mig på. Läste däremot flitigt hans blogginlägg på Nikke Index, bland annat om hur man fick till flickr-bildspel på bloggen och jag följde hans instruktioner och lyckades. Alla dessa många små saker att upptäcka och lära sig, var för mig något stort och gav titt som tätt små lyckorus.

En dag, via @andreaskarman ’s blogg, hittade jag ett erbjudande om en WordPress utbildning för tjejer. Jag gjorde en försiktig anmälan till @skathi, Carina Nydén, som svarade att jag var varmt välkommen. Blev oerhört fascinerad över hur @skathi och @tesas, Therese Göterheim, ordnat en kurs på tre lördagar, få föreläsare, lokaler, mat och fika och det till en avgift av ”null”. Att sen tillsammans med de övriga deltagarna få bli en WPGirls, det kändes och känns fortfarande stort. Jag blev senare även imponerad av Geek Girl Meetup arrangemangen, så många oerhört duktiga kvinnor med en brinnande entusiasm. Sen har det rullat på, mycket mening men fortfarande utan några som helst mål.

Så exploderade Twitter och i och med det, så öppnades en ny värld. Har fått många nya vänner, som jag aldrig hade kunnat föreställa mig att jag skulle komma att få. Har fått så mycket ny kunskap och en sådan positiv feedback som jag aldrig vågat drömma om.

Jag har varit kursledare för Thomas Östros. Hört mig själv om och om igen på Ekot samma dag som påven dog då jag och dåvarande ordförande för kvinnodistriktet i Stockholm Maria Östberg Svanelind, kritiserat Feministas (och dessutom riskerade jag att stöta ihop med Marita Ulvskog, då jag satt i lokaler mittemot hennes). Kramat om Anna Lindh och berömt henne samma dag och ett par timmar innan hon blev mördad. Blivit kallad för politiskt patrask då jag ifrågasatt den i mitt tycke politiska mygelkulturen. Förhandlat lön med Bosse Ringholm och bett om att slippa ses på Finansdepartementet för att istället vara på min dåvarande hemmaplan ”Locum”. Skällt på Ibrahim Baylan då han petat på inspelningstekniken.

Ovan namedropping och vad jag gjort, tar mig åter till mina föräldrar. De gav mig ett ganska så uselt självförtroende vad gäller det skrivna ordet och det där med bilder, men istället så gav de mig, konstigt nog och utan att tänka på det något helt annat, en hyfsat bra självkänsla. Trots att det jag skrev eller fotograferade aldrig dög, så älskade de mig, det behövde jag aldrig tvivla en sekund på, mina prestationer var mao inte så viktiga. Och det har gett mig en hel del mod att våga, för det gör inget att misslyckas.

Kanske är det därför jag har funnit många meningar med livet men aldrig några mål. Hoppas att den dagen aldrig kommer då de mål, (som jag förvisso inte har riktigt koll på vilka de är), blir uppfyllda. Somliga säger att de inte vill dö nyfikna. För mig är det lusten som nyfikenheten ger, själva förutsättningen för att uppleva lycka och det är en av de viktigaste drivkrafterna i livet.

Om några dagar ska jag åka twitterbuss till Blekinge, Tjärö och till SSWC och jag ska bo i samma rum som @BritStakston, det hade inte hänt om jag inte vågat fråga om hon ville dela rum med mig, risken hade varit att hon sagt nej. Men nu sa hon ja och tänk vad kul det ska bli, även om det inte lär bli många timmars tillbringande i det rummet.

Det känns så stort och det ska bli helroligt att få tillbringa en helg med så många, som har så mycket att dela med sig av och som kan så mycket. Själv tycker jag nog inte att jag har så mycket att komma med, mer än med mig själv och med känsla av att det är helt okej, att det är så.

/@lenaside

Tycker det är ett spännande kampanj som nu Socialdemokraterna lanserar. För mig som inte gillar flygbladsutdelningar och dörrknackningar men trivs med att samtala via nätet känns det bra att det nu är accepterat.
Det bästa med hela samtalskampanjen är ändå att det finns plats för olikheter för hur man vill kommunicera.

Vill du veta mer, kanske vill du vara med och då på dina egna villkor, titta in på socialdemokraterna.se

Tycker det är väldigt roligt att jag nu har en iPhone. Ligger efter i bloggandet och det är klart, om detta funkar så är det naturligvis lättare att skriva ner de mer omedelbara ideer tankar som finns i huvudet.

Möte

Vägmärke för möte, på vintervägen är mötet alltid lite mer komplicerat då snövallarna tar sån plats. Det gäller att köra försiktigt och inte för för fort.

Tema 348 Vägmärke

Tema 99 Gunga

Tema nr 339 Vinter

Här är mitt första tema foto i tävlingen 365 foton 2010

Tema nr 115 Häst

Tycker twitter är roligt, ibland kan det tyckas att det babblas en massa onödigheter, men mellan det trevliga småpratet så dyker det upp lite spännande saker. Det är såna saker som jag antagligen inte skulle stött på, om jag skulle avstå från att twittra.

Idag skrev t ex @citronodlingen “365 foton på ett år: Första bilden http://bit.ly/83vghR ” och naturligtvis var jag tvungen att kolla, jag är så barnsligt förtjust i fotografier. Jag hamnade på hennes trevliga blogg, Livet på Citronodlingen.

Det visade sig att hon är med i en slags fototävling, 365 foton 2010.

Sagt och gjort, nu tänkte jag helt sonika ta och anmäla mig själv, kan bli till lite inspiraton för att dels fotografera och dels även för att få igång denna nästan utdöda blogg

Idag har jag rotat runt bland papper, jag letar efter journalen som skrevs då min dotter föddes. Jag hittade den inte. Däremot så hittade jag något helt annat.
Min mamman gick på Poppius journalistskoladå hon var drygt 20 år.
Hon blev god vän med Set och Goll (Goll hette egentligen Ebba). Set Poppius var grundaren av skolan. Jag träffade dem ofta som liten och eftersom de då de bodde precis predvid min skola, hände det att jag gick upp och hälsade på. De var otroligt snälla och rara.

Nu bland alla papper som jag sparat från min mamma, hittade jag idag Golls tal till “Setteman” då han fyllde 65 år. En väldigt vackert tal tycker jag och eftersom det är 59 år sen och att jag har svårt att tänka mig att Set eller Goll skulle ha något emot det, så skriver jag ner hela talet här.

Läs och njut!

Tal till Setteman på 65-årsdagen 11.10.1950
Ord blir alltför små och alltför tomma
så jag tar till hjälp en blomsterkrans.
Här är romantikens blåa blomma,
som förlänar livet sagans glans.

Må så blomstern kring din kära panna
ge ditt unga gamla hjärta tröst.
Mycket har förgått, men mycket än skall stanna
och förgylla din silverhöst.

Här hittar du kanske andra som skrivit om: poppius journalistskola, Set Poppius, Ebba “Goll” Poppius, 65-års tal

Lite kul med dessa #wpfika för idag har skati visat mig hur bra det kan bli om man installerar pluginet WP-flickr, nu kan jag välja bilder direkt från mitt flickr.

Väljer fart och fläkt bilden på Allan och Baloo.

Här hittar du fler bloggare som skriver om: flickr, wp-flickr, plugins