Igår tog jag med mig Allan och gick en långpromenad på Ingarö och längst ute vid Björkviksbrygga.
Så många minnen jag bär på då jag kommit seglandes dit.
Första gången jag var där utan pappa, var när A och jag hade hyrt en Albin 57. Vår första segeltur utan någon vuxen. Vi seglade in båten på en privat plats. Sent på kvällen hörde vi ett par äldre herrar säga -”Har verkligen xx gått och skaffat sig ett badkar till båt. Vi låg knäpptysta.
En annan gång kom jag dit med E, han ville bli brun. När vi väl kommit iland försvann han upp bland klipporna för att ligga och pressa sig ordentligt i solen. (Fast det värsta var nog hans stickning, till slut visste jag inte tåtar jag drog.)
Eller som en gång, när jag i full fart skulle backa ut från bojen, så gick backslaget sönder och jag stod med en lös spak i handen. Tack och lov lyckades jag strypa gasen och sen även farten med hjälp av bojen.

Det finns många fler minnen förknippade med Björkviksbrygga och när jag stod och tittade ut över havet, så tänkte naturligtvis på pappa. Hur många gånger har vi inte seglat på Ingaröfjärden tillsammans, ett oändligt antal gånger. Vad jag saknade honom igår och vad jag saknar honom idag och vad jag saknar honom alla andra dagar.

Läs andra bloggar om: segling, björkviksbrygga, minnen