Under veckan som varit har jag varit smått irriterad över folkpartiledaren Jan Björklunds dumma dönicke förslag om ogiltig frånvaro i skolbetyget. Socialdemokraten Ylva Johansson  tyckte att det skulle kunna vara ok, även om det inte skulle ge någon effekt, utan mer ses som en markering att det är viktigt att en elev är i skolan, jag håller inte med henne.

Vidare har jag läst i argumentationen om frånvoro i betyg, att det skulle vara avskräckande från att skolka, leda till att elever får förbereda sig inför vuxenlivet, att föräldrarna får reda på skolket etc etc.

Nu tycker jag att man ska tänka om och ha lite tvärtänk gällande skolket. Det är dags att sätta de vuxna förebilderna i fokus.

Tiden är inne att införa en nollskolkvision och här är mitt förslag till hur skolan så kunna uppnå den vision.

1. Politikerna sätter upp mål om nollskolkvision och kräver av landets skolledningar att de tar fram planer för hur de tänker uppnå visionen.

Men som vi alla nog vet, så räcker det inte med skrivna planer, det måste även till en del annat som visar hur allvarligt vi alla ser på skolket och hur viktigt det är att elever är med och deltar i skolarbetet och att lärare/personal tycker det är viktigt.

2. Ställ krav på att lärarna omgående informerar föräldrarna om en elev inte är på plats, om det inte är så att det redan finns någon sjukanmälan el dyl. Detta ska gälla inom alla delar som finns inom skolan, dvs även på fritids/eftermiddagsverksamhet etc. Har man sagt att man ska vara på plats, så måste man meddela att man inte kommer vara där. Det handlar både om kontroll och resurser.  Signalen måste vara att skolan och dess personal alltid bryr sig om eleven, något kan ha hänt och dessutom att man har respekt för våra gemensamma resurser. Är man inte på plats kan resurserna användas på annat sätt, till gagn för de som är närvarande.

3. De lärare/skolpersonal som underlåter att direkt anmäla frånvaro till föräldrarna får skriftlig varning, efter tre varningar blir det löneavdrag.  Detta blir en av skolledningens uppdrag att genomföra. Kanske måste man gå längre, alla lärare passar tyvärr inte att vara lärare. Det är likadant i skolan som på andra arbetsplatser, alla är inte rätt person på rätt plats, utan borde bli rätt någon annanstans. Signalen till lärarna om hur viktig nollskolkvisionen är, ska inte kunna undgå någon av dem.

4. Skolledningen måste se till att göra uppföljningar, när en elev haft tre tillfällen med ogilitig frånvaro har de ansvar för att ta reda på varför. T ex kan vara att sammankalla en elevträff med lärare, elev och föräldrar. Viktig är lyhördhet för vad som kan vara fel, hemförhållanden, mobbing, depressioner, eller lathet och oavsett orsak, vara ett stöd för eleven.

5. Politikernas roll är dessutom att se till att det finns resurser. Här handlar det mindre om fler lärare och mer om fungerande stödsystem. Visst, det är trista detaljer, men ofta är det detaljerna som avgör helhelheten. Fungerande användarvänlig teknik samt rätt i uppgifter i rätt register (t ex rätt telfonnnummer till rätt föräldrar)  är något som måste finnas för att en lärare ska kunna ge en snabb återkoppling till berörda.

Vidare tycker jag, att det är dags för skolledning, lärare, skolpersonal samt arbetsmiljö  att få bli utvärderade av eleverna. Inför ett NEI (Nöjd Elev Index) det är dock en annan diskussion om än så oerhört viktig.

Läs även andra bloggare om: skola, nollskolksvison, skolledning, lärare, folkpartiet, socialdemokraterna, tvärtänk

Igår på DN debatt Carin Jämtin gruppledare för socialdemokraterna i Stockholms stad om att kapitalisterna inte ska få tjäna pengar på offentlig vård och omsorg och idag skriver sex stycken socialdemokratiska kommunpolitiker från Stockholms län om att vi måste sluta motarbeta friskolorna.

I grunden är jag emot att “kapitalister” ska få göra vinster på offentlig finansierad verksamhet och lägga pengarna “egen ficka” dvs bli rika på “mina skattepengar”.

Det som gör det hela så problematiskt är människors olika drivkrafter, vissa drivs av en inre övertygelse andra av pengar (och så en hel del andra krafter) samt samhällets icke oändliga resurser.

Visst finns det både bra och dåliga skolor (och vårdinrättningar med för den delen) drivna i offentlig regi, precis som det finns bra och dåliga icke offentligt drivna.

Att resurserna ska fördelas efter behov helt klart och friskolor ska ha samma krav och villkor som de offentligt drivna. Dessutom inte minst viktigt, ska friskolorna vara öppna för insyn. Dvs de företag/organisationer/kooperativ etc som drivs med offentliga medel, ska omfattas av offentlighetsprincipen och dess regeleverk även de, utan undantag.

Tror inte att resurserna alltid är det största problemet (även om även det naturligtvis är av central betydelse) utan det är styrningen och ledningen av våra skolor.

Skolor ska inte heller få privatiseras för sakens skull, i tron att privata driftsformer alltid är bättre, för så är det absolut inte. Det finns även de som arbetar inom den kommunala skolan som tycker att de drunknar i administrativa pålagor, byråkrati och segdragna beslutsgångar, vilket gör att personal hellre jobbar i en friskola därför att där slippa alla pålagor. Finns det några lösningar inom den kommunala skolan för att förenkla?

Jag tycker dock att det mest är intressanta är hur ska vi gå tillväga för att få skolledningar att driva och utveckla våra skolor enligt de övergripande mål som politikerna beslutar om och hur ska kvalitétskontroll och uppföljning ske? Det är ändå ledningen för en skola som sätter dess prägel och i allra högsta grad avgör om det är en bra eller dålig skola.

Eftersom jag inte tror att mer resurser automatiskt ger en bättre skola, utan att det är styrning och ledning av skolorna som är det mest centrala, så är frågan, vilka olika åtgärder behöver göras för att få de bästa skolledningarna? (Och dessutom klara av att behålla dem.) För jag tror att det är nyckeln till att få de bästa skolorna.

Spännande är, att det inte finns bara ett svar på frågan eftersom vi alla har olika drivkrafter inom oss.

Läs även andra bloggares åsikter om friskolor, skolpolitik, driftsformer, kommuner, privatiseringar, målstyrning, kvalitétsuppföljning